I går sprang jag 6 km på löpbandet, utan att stanna eller sänka farten till "gå" en enda gång. Farten var inte jättehög men jag sprang oavbrutet i 44 minuter och 6 km! Nytt personbästa och jag var, och är så jäkla glad! Tiden går att förbättra, men det är egentligen inte det jag är ute efter, jag är ute efter att orka länge. Sen är jag såklart ute efter att springa milen under 60 minuter, både ute och inne.
Jag vet inte riktigt vad det är med löpningen som gör att jag bara vill springa mer och mer, egentligen tycker jag inte att det är så kul. I alla fall inte att springa på löpbandet i samma fart hela tiden, det händer inte så mycket då. Men det är nåt, nåt som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Kanske är det det att jag aldrig kunnat springa på det här sättet tidigare, att kunna springa känns för mig på nåt sätt som ett kvitto på att min kondition är bra, och att jag är stark för det det sliter ju lite på kroppen att springa. Sen är det ju så många som springer, överallt ser man springande människor och det ser lätt och härligt ut.
Plus att det är enkelt att packa ner ett par springskor när man ska nånstans.
Jag längtar efter att springa de dagar jag inte gör det helt enkelt och det känns helt skumt. Vem hade trott det för bara ett år sen?
Jag fortsätter alltså med 3-4 springturer i olika varianter (intervaller/springa samma fart/springa ute/springa långt/springa kort) per vecka. Lägger till styrketräningen och annat skoj så kommer jag förhoppningsvis vara redo för lopp i augusti.
Sen måste jag bara kort kommentera det jag såg Olga Rönnberg (MammaFitness) skriva på Facebook igår, hon skrev så här;
Angående alla dessa kommentarer och "oron" över ändrad livsstil som ni brukar få.
Var var dessa alla omtänksamma när man varit fet? Fråga dem det!
För visst är det så, att det är ingen som säjer att du är tjock? att man är orolig för någons hälsa? Att ingen gör det är såklart att dra alla över en kam, men jag har i alla fall aldrig hört nån säja det till mig.
-Camilla, jag är orolig för dig. Du är för tjock. För din egen skull borde du gå ner i vikt.
Man kan ju såklart uttrycka det på många sätt, vara lite i fin i kanten eller så men varför är det sån tabu att säja att man är orolig för nån för att man är för tjock?
Jo, man vill ju inte såra såklart. Göra nån ledsen. Riskera att nån ta så illa vid sig att det framkallar ätstörningar.
Men när man (jag) börjar gå ner i vikt, lägger massor med tid på träningen och försöker att göra bra val med maten och har en plan för hur jag ska bli hälsosam och sund. Då är det helt plötsligt helt ok att tycka en massa om mig och om mitt sätt att leva?
Blir jag inte lika sårad då? Gör man inte mig ledsen då? Vad är skillnaden?
Naturligtvis får jag väldigt många positiva kommentarer (även om inte så många säjer det rakt ut men facebook och instragram är ju bra när man behöver lite bekräftelse ;-)), men nu får jag höra att det finns de som tycker att jag tränar för mycket. Att det inte kan vara bra för mig, att jag går till överdrift.
Jag tänker inte försvara mitt sätt att leva men om någon/du har funderingar eller är orolig för mig så är du välkommen att säja det direkt till mig. Jag berättar gärna mer detaljerat om min viktresa för dig.
Och om du tar en titt på mig så ser jag väl knappast ut som att jag håller på att tyna bort heller. En och annan muskel börjar synas och jag smalnar sakta av men ärligt. Ser jag sjuk ut??
Med det sagt, säjer jag fullt ös mot helgen! Dubbla träningspass i eftermiddag och sen midsommarfirande med familjen!
.JPG)
.JPG)
