Bild då och nu

Augusti 2012 vs December 2013

16 månader mellan bilderna och 3 klädstorlekar. Sakta men säkert jobbar  jag mig i bättre och bättre form. Jag har ingen brådska, jag hänger med psykiskt, huden hinner med och det blir lättare att hålla vikten sen. Men jag ska bli lite lättare, det betyder mer ork i löpningen och all min träning, och att jag kommer trivas ännu bättre i både träningskläder och finkläder :-)

Det är en väldigt skön känsla att handla kläder i vanliga affärer och framför allt att inte vara hänvisad till "big"-avdelningarna. Det är skönt att kunna dra på en klänning och tycka att man faktiskt ser helt ok ut, det är inte helt självklart. Dock kan jag sörja lite att den fina klänningen från Bondelid är för stor ;-)  

Två år och nästan 30 kg senare

Värt allt.

Från 54 till 44

Dagens roadtrip till Borlänge för lite shopping gjorde mig så sjukt glad.
I Kupolen var det rea-skyltar precis överallt, som gjort för lite fynd tänkte jag..
Och ja, jag vet att siffror inte spelar så stor roll men att jag idag har köpt ett par nya jeans i strl 44 är helt otroligt! Jag hade 54 när jag var som störst, det är jäääättestort! Och det är 10 storlekar i skillnad! 44 är inte litet men för mig är det ett delmål, för varje klädstorlek jag minskar kommer jag närmare mitt mål.
Jag har aldrig berättat vilken klädstorlek jag hade då, inte för någon,  men nu vet ni.
Jag köpte en topp också, i strl L. Inget X framför, utan bara ett enda L :-)
Det är svårt att förklara, men känslan är så stor i mitt bröst. Jag är så glad! Det är värt varenda sekund på gymmet, i löpspåret, med maten, med allt.
Jag lade upp den här bilden på Facebook och fick otroligt många "likes", tack för att ni finns där och peppar mig!! ♥

Då och nu, en mental träningsresa illustrerad med bilder

Att före- och efterbilder är en motivationshjälp vet nog alla som nån gång bestämt sig för att en gång för alla, ta tag i sin övervikt.
Jag satt och kollade igenom lite bilder, och inser återigen att jag har påbörjat min resa flera gånger men inte fullföljt den. När jag tänker igenom det så kan jag nog komma på flera orsaker.
* Jag har känt att jag duger ändå, åt andra. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra det bara för min egen skull.
* Huvudet har inte varit med. Dvs jag har inte förstått att resan görs mycket mer i huvudet än i kroppen. Man måste hela tiden vara närvarande i sitt agerande. Varför gör jag på ett visst sätt? Varför äter jag när jag mår dåligt? Varför tröstar jag mig med mat? Varför belönar jag mig med mat? Varför "stänger jag av" när jag äter i smyg? När man vågar tänka på de jobbiga sakerna, det är då det börjar hända grejer.
* När saker och ting blivit för tuffa har jag gett upp istället för att be om hjälp.
* Jag har slutat tycka synd om mig själv.
* Jag har insett att det kommer ta tid och jag har accepterat det.
* Jag har insett att det inte går att kompensationsträna. Jag kan aldrig träna så mycket så jag bränner det som jag på väldigt kort tid kan få i mig kalorimässigt.
* Jag har också bestämt mig för att om jag vill och tar ett beslut om att äta godis, ta en pizza eller vad det nu kan vara så står jag för det. Det är ok att göra det nån gång ibland. Bara inte varje vecka. Jag ska inte ha ångest eller dåligt samvete.
* Jag har bestämt mig för att jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att ha en kropp som orkar med mitt liv.

Otroligt mycket handlar ändå om att jag blivit så passionerat förtjust i att träna. Att jag kommit så långt att jag faktiskt inte mår bra om jag inte gör det regelbundet. Det var min dröm och jag är där.
Det är värt att prioritera för att jag också ska må bra. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade tacka ja när frågan om att bli boxningsinstruktör kom. Tänk att man ville satsa på mig! Att någon trodde att jag skulle kunna bli en bra instruktör!
När träningen blev en del av mig, en del av mitt liv så blev det lättare att träna även de dagar jag egentligen ville ligga på soffan och äta en stor chokladkaka. Jag har aldrig ångrat en sekund.

Öppenhet med en touch av ångest

Öppenhet ja. Ångest ja. Vikt och känslor och massor med tankar.

Jag är väldigt öppen med min träning och min viktresa. Jag pratar inte så mycket siffror, jo centimetrar men inte vad vågen säjer. Men bilderna på den här bilden visar nästan -25 kg, plus minus nåt kilo..
Idag valde jag att lägga ut bilden på Facebook. Och när jag ser responsen så blir jag gråtfärdig. Jag skäms över bilden där jag är som störst, men jag är så jäkla glad för att jag bestämde mig. Jag slutade röka, jag fick fel på ämnesomsättningen men jag gav aldrig upp. Jag ger aldrig upp.
Jag är inte i mål men jag är på väg och jag är stolt över mig själv. Jag säjer det högt idag, jag är STOLT. Jag har lagt ner enormt många träningstimmar, och kommer så fortsätta göra. Jag lägger fokus på maten och på att hitta mitt sätt och min väg.
Jag har stor hjälp i min familj och några nära vänner. Som stöttar mig när jag har det jobbigt och som hjälper mig att resa på mig när jag trillat i diket.

Till dig/er som finns där för mig säjer jag. Mitt allra ödmjukaste TACK! Tack för att du finns. ♥
Resan fortsätter...