Viktfunderingar och varför är siffran så viktig?

Igår berättade jag vad jag hade för jeansstorlek när jag var som störst. Det var inte helt enkelt, jag funderade en lång stund innan jag publicerade inlägget. För att jag har aldrig pratat om mina storlekar eller min vikt. Det finns bara två personer som vet vad jag väger. Och de har inte vetat det särskilt länge. Men såklart har de också kunnat räkna ut vad jag vägt som mest. Att jag inte pratar om det beror ju såklart på att jag skäms.
Jag skäms för att jag lät det gå så långt, att jag skyllde på enbart min hypotyreos. Det är klart att sjukdomen sinkat mig och gör att allt tar längre tid, men uppenbarligen kan jag ju gå ner i vikt och bli ännu mer vältränad trots den.
Men ju hårdare jag jobbar för att komma i bra form, och ju mindre jag blir, desto modigare blir jag. Och jag tänker också att jag kanske kan inspirera någon annan. Jag har ju motiverats och inspirerats av andra som helt öppet berättar om sig och sin hälsoresa.

Jag funderar mycket på det här med siffror, vad det är som gör att de är, eller känns så viktiga för oss. Det gör mig lite frustrerad men också nyfiken. Och är de lika viktiga för män som för kvinnor?  Jag tror att en av anledningarna till att vi vill veta vad andra människor väger är att vi vill kunna relatera oss till dem. Jag är nästan helt hundra säker på att kvinnor som inte är nöjda med sin kropp och hur de lever sitt liv tänker -ja, hon väger iallafall mer än mig. Eller om hon väger mindre så får vi ångest och mår dåligt. Eller kanske inspireras man? vad man känner beror med all säkerhet på vart man befinner sig själv, hur man mår. Jag vet av egen erfarenhet.
Det finns en uppsjö av bloggar där det skrivs om viktresan i exakta siffror, och vi som läser dem begrundar och jämför. Jämför till vilken nytta då? Vi är olika som individer, vi har olika förutsättningar och vår egen resa ser inte likadan ut. Vi ger oss själva ångest eller dåligt samvete för något vi inte kan påverka. Vi skriver in vår vikt i en Bmi-tabell och mår dåligt när den säjer att vi är överviktiga eller kanske till och med feta. Men vi tittar inte på kroppen, hur vi egentligen ser ut. En vältränad person med mycket muskler kommer få det väldigt tufft att passa in i en Bmi-tabell. Att sätta som mål med sin viktresa att man ska passa in i en Bmi-tabell är för mig helt obegripligt. Vad säjer den egentligen? jag kan ju vara hur smal som helst men också vara hur ohälsosam som helst. Jag som enligt vågen fortfarande är för tung men som har en kropp som blir allt muskulösare och starkare, är jag ohälsosam? Jag vet att jag springer ifrån dig som är 20 kg lättare och helt otränad.

Därför kan jag inte sätta ett viktmål som det stora målet för min egen resa. Men är det viktigt hur många kilon exakt jag gått ner? Och hur många till jag borde gå ner? Eller är det viktiga hur jag mår och hur kroppen mår? Jag har vägt över 100 kg och har enligt Bmi en bra bit kvar tills vågen visar vad dietisten skulle säja är en "hälsosam" siffra. Men är det sanningen? Nej, det är ju inte det.
När jag skriver det här så inser jag att jag måste sätta mig ner och fundera över vad mitt mål egentligen är, eftersom jag bestämt att vågens siffror inte ska vara mitt mål. Så vad är mitt mål? Kanske att orka genomföra loppen jag planerat? Att genomföra "den stora utmaningen" med Helena? Att springa milen under timmen?

Kanske är målet så enkelt som att fortsätta leva som nu, att vara hälsosam, röra på mig och må bra.

Hälsa sitter inte i enbart vikten.
Jag kommer kanske ge er min exakta startvikt en dag. Men inte idag.

Jag tänker så här:
1) Jag behöver inte längre enbart köpa kläder i affärernas "stora storlekar-avdelning"
2) Jag är stark
3) Jag är uthållig
4) Jag är stolt över mitt arbete
5) Jag mår fantastiskt
6) Jag kommer aldrig att sluta träna

Då och nu, en mental träningsresa illustrerad med bilder

Att före- och efterbilder är en motivationshjälp vet nog alla som nån gång bestämt sig för att en gång för alla, ta tag i sin övervikt.
Jag satt och kollade igenom lite bilder, och inser återigen att jag har påbörjat min resa flera gånger men inte fullföljt den. När jag tänker igenom det så kan jag nog komma på flera orsaker.
* Jag har känt att jag duger ändå, åt andra. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra det bara för min egen skull.
* Huvudet har inte varit med. Dvs jag har inte förstått att resan görs mycket mer i huvudet än i kroppen. Man måste hela tiden vara närvarande i sitt agerande. Varför gör jag på ett visst sätt? Varför äter jag när jag mår dåligt? Varför tröstar jag mig med mat? Varför belönar jag mig med mat? Varför "stänger jag av" när jag äter i smyg? När man vågar tänka på de jobbiga sakerna, det är då det börjar hända grejer.
* När saker och ting blivit för tuffa har jag gett upp istället för att be om hjälp.
* Jag har slutat tycka synd om mig själv.
* Jag har insett att det kommer ta tid och jag har accepterat det.
* Jag har insett att det inte går att kompensationsträna. Jag kan aldrig träna så mycket så jag bränner det som jag på väldigt kort tid kan få i mig kalorimässigt.
* Jag har också bestämt mig för att om jag vill och tar ett beslut om att äta godis, ta en pizza eller vad det nu kan vara så står jag för det. Det är ok att göra det nån gång ibland. Bara inte varje vecka. Jag ska inte ha ångest eller dåligt samvete.
* Jag har bestämt mig för att jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att ha en kropp som orkar med mitt liv.

Otroligt mycket handlar ändå om att jag blivit så passionerat förtjust i att träna. Att jag kommit så långt att jag faktiskt inte mår bra om jag inte gör det regelbundet. Det var min dröm och jag är där.
Det är värt att prioritera för att jag också ska må bra. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade tacka ja när frågan om att bli boxningsinstruktör kom. Tänk att man ville satsa på mig! Att någon trodde att jag skulle kunna bli en bra instruktör!
När träningen blev en del av mig, en del av mitt liv så blev det lättare att träna även de dagar jag egentligen ville ligga på soffan och äta en stor chokladkaka. Jag har aldrig ångrat en sekund.

Viktmål eller måbramål?

Jag som är mitt uppe i den för mig, stora resan, tänker naturligtvis jättemycket på mitt mål. Men när jag får frågan om vad som är mitt mål och vad mitt viktmål är, så har jag inga svar.
Eller, nu ljög jag. Jag vet vad målet är men jag vet inte vad viktmålet är.
Målet är att vara stark, vältränad och känna mig nöjd med min kropp. Att orka genomföra den träning jag tänkt mig, att orka åka 10,000 fallhöjdsmeter slalom på en och samma dag (check på den!), att hänga med barnen. Att kunna gå in i en vanlig affär och köpa ett par vanliga byxor eller en vanlig tröja. Alltså, inte behöva leta stretch och tält. Om det sen står M, L eller XL är väl egentligen oväsentligt men att ständigt prova kläder som inte passar för att man är för tjock? Nej, det är inte kul nånstans faktiskt.
Jag vill också kunna ha på mig tajta träningstoppar. För att jag tycker att det är snyggt och för att det är skönt att träna i.
Att inte ständigt behöva tänka på hur jag ser ut. När jag går, står, sitter eller ligger. Det är så enormt energikrävande och att alltid vara missnöjd dödar. Långsamt. Jag tänker inte tillbringa resten av mitt liv med det. Jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med en kropp som orkar göra det jag vill göra, kroppen ska inte vara min begränsning. Ibland kan jag tänka att jag borde ha gjort det här för 10 år sen. Men allt har en mening och det att tänka bakåt kommer knappast leda mig framåt.

Jag jobbar mycket med mina egna känslor och tankar kring min kropp och kring mitt mående. Att våga säja att ja, jag är stark och ja, jag är faktiskt hyfsat vältränad idag. Även om den som ser mig för första gången kanske inte skulle tro det. Men att vara hälsosam, stark och sund sitter inte i kilona. Bara för att du är smal så betyder det inte att du är sund.
Jag fick en sån fin komplimang av en kvinna för några veckor sen. Hon frågade hur jag mådde och när jag svarade tack jag mår bra så sa hon. Ja, jag ser det! Du ser pigg och fräsch ut! Du ser alltid så glad ut numera! Jag är såklart inte alltid glad men jag är gladare. För att jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande inget fast jobb och oroar mig fortfarande för hur hösten ska bli men jag är glad och jag tänker att det ordnar sig. Det handlar om min mentala inställning, till mig själv och till livet.

Men viktmål då? BMI och sånt? Att BMI är ett väldigt dåligt sätt att mäta en sund kropp på kan vi väl alla vara överens om. Problemet är väl att hälsovården inte vet hur de ska göra annars, det är så enkelt att mäta BMI. Att man sen med blotta ögat kan se musklerna och vet att muskler väger mer än fett, det är liksom strunt samma. BMI är för högt, du borde gå ner några kilon.
Visst kan jag plocka en siffra som låter bra, en vikt som jag inte haft på 20 år kanske. Men jag kommer inte att göra det. Jag kommer att fortsätta jobba med min kropp, fortsätta jobba på att få en bättre kondition och muskler som är ännu starkare. Sen får vi väl se vad vågen stannar på.
När jag skriver det där så inser jag också att jag har mycket mentalt att jobba med, det är lättare sagt än gjort. Det är så mycket som kretsar kring siffrorna. Tidningsrubriker och nätet svämmar över av viktsiffror. Varför är siffran så viktig för oss? Varför är det så viktigt att vågen visar 63 och inte 65? Frågor att fortsätta fundera på.
Jag ska hitta känslan. Min känsla. Jag hade den i lördags, efter intervallpasset på gymmets löpband på 5 km och nån timme senare så joggade jag hem. Ytterligare 5 km. Då var känslan oövervinnerlig!

Så svaret på frågan är; Jag väljer måbramål.

Mål och nya utmaningar

Om sex månader fyller jag 40. Mitt stora mål är fortfarande att vara i mitt livs form då, jag är på god väg.
Egentligen är jag redan i mitt livs form, jag har aldrig varit så tränad som jag är idag. Men jag vill fortfarande minska i omfång ;-)

Kortsiktigt;
Från och med måndag ska jag och min man ha en månad helt utan sötsaker, snacks, nötter mm. Känns skönt att vi ska göra det tillsammans, det är svårt när man är ensam, att stå emot suget.
Hoppas att en sockerfri månad ska hjälpa mig i mitt sockerberoende.

Matplanen: Äta två huvudmål per dag och fyra mellanmål. Koll på kalorierna. Jag har helt övertygad om att jag mår bäst av att äta regelbundet. Att hålla igång förbränningen genom att tillföra.

Träningsplan: Mer styrketräning men framför allt tyngre vikter.
Samt detta:

Fast med rätt teknik förstås... knäna får inte gå över foten ;-) Börjar på måndag.
Jag ska också återuppta intervallerna på löpbandet, har legat lågt med dem ett tag för det har aldrig varit några löpband lediga när jag varit på gymmet men nu när säsongarna drar vidare kanske det blir lite lättare.
Naturligtvis fortsätter jag också att gå på de gruppass som jag verkligen gillar samt att fortsätta köra mina egna klasser.
Finns ytterligare ett träningsprojekt/utmaning på gång, men det berättar jag mer om vid ett annat tillfälle.

Vad har du för mål och har du några nya utmaningar?

Ge inte upp och målbilder

Varje gång motivationen tryter så ska man plocka fram den där målbilden. Jag funderar mycket över det där med mål.  Vad som är mina mål. Jag kan ha svårt att ta fram just den där målbilden, eller jag har haft det ska jag säja. När jag i januari 2012 stod på vågen och insåg att jag behövde/måste gå ner en si så där 30-40 kg så var det svårt att hitta målbilden och speciellt eftersom jag inte ens visste om det skulle gå, hur mycket min hypotyeros skulle sätta käppar i hjulet. Långsam/obefintlig ämnesomsättning plus en kropp som lägger på sig vikt bara man tittar på en bulle är ju inte de bästa förutsättningarna precis ;-)
Men det går ju, det går långsamt men det går och målbilden blir klarare och klarare. Jag plockar kilo efter kilo och centimeter efter centimeter.
När jag provade kläder i helgen så var det första gången på mycket mycket länge som jag inte hade ångest i provhytten, även om jag har en bit kvar så är det så stor skillnad. Jag tror inte att jag riktigt har insett det.
Men alla stora människor vet ju hur det känns att prova plagg efter plagg och när inget passar så skiter man i det helt enkelt. Jag stängde av mina känslor för att det gjorde ont.
Men i lördags kände jag tillfredsställelse och glädje. Och jag ger aldrig upp, nu kämpar jag vidare!
Och min målbild då? Ja, jag längtar efter den dagen jag känner mig så där riktigt nöjd i mina träningskläder. De tajta :-)

PB i benpress

Hann med lite benträning innan Boxkickpasset idag. Satte personbästa i benpressen, där jag slutade med
93 kg x 8 reps. Siktar på 100 kg nästa gång :-)
Boxkickpasset var kul och jobbigt. Helt annat upplägg än mitt eget boxpass, en av anledningarna till att jag gillar det. Här får man mata på i 45 sek innan man vilar och växlar. Jag körde med Henke, vi hade kul. Det är roligt att träna med honom.
Nu avslutar jag dagen med dusch och lite mellanmål, kesella och några paranötter. Sen sova. Jag ska ju jobba i morgon..