Hur hittar du motivation och inspiration

När min motivation till att hålla ordning på kosten och träningen tryter, då surfar jag på nätet. Läser träningsbloggar och letar nya idéer. Det kan vara så väl recept jag vill prova som nya övningar på gymmet.
Jag roar mig med att sätta ihop nya träningsprogram och lyssnar på bra musik.
Tittar på träningskläder och skor och gör veckoplaneringar.
De sista veckorna har matplaneringen helt fallerat, jag hade en plan men den höll inte. Jag tycker inte att det är nån idé att skylla ifrån mig på nåt, det gör inte saken bättre, men det är tufft att vara arbetslös och känna att man inte riktigt duger. Och jag som är en känsloätare, har lite svårt att hantera de där känslorna alla dagar. Men nu tänker jag ta tag i mig själv och komma tillbaka på banan igen. Jag önskar att det vore lika enkelt att äta bra varje dag som det är att träna varje dag ;-)
Så nu samlar jag inspiration och motivation och gör en ny plan.

Hur gör du när du behöver tanka ny inspiration och motivation? Vad är ditt bästa tips?

Viktfunderingar och varför är siffran så viktig?

Igår berättade jag vad jag hade för jeansstorlek när jag var som störst. Det var inte helt enkelt, jag funderade en lång stund innan jag publicerade inlägget. För att jag har aldrig pratat om mina storlekar eller min vikt. Det finns bara två personer som vet vad jag väger. Och de har inte vetat det särskilt länge. Men såklart har de också kunnat räkna ut vad jag vägt som mest. Att jag inte pratar om det beror ju såklart på att jag skäms.
Jag skäms för att jag lät det gå så långt, att jag skyllde på enbart min hypotyreos. Det är klart att sjukdomen sinkat mig och gör att allt tar längre tid, men uppenbarligen kan jag ju gå ner i vikt och bli ännu mer vältränad trots den.
Men ju hårdare jag jobbar för att komma i bra form, och ju mindre jag blir, desto modigare blir jag. Och jag tänker också att jag kanske kan inspirera någon annan. Jag har ju motiverats och inspirerats av andra som helt öppet berättar om sig och sin hälsoresa.

Jag funderar mycket på det här med siffror, vad det är som gör att de är, eller känns så viktiga för oss. Det gör mig lite frustrerad men också nyfiken. Och är de lika viktiga för män som för kvinnor?  Jag tror att en av anledningarna till att vi vill veta vad andra människor väger är att vi vill kunna relatera oss till dem. Jag är nästan helt hundra säker på att kvinnor som inte är nöjda med sin kropp och hur de lever sitt liv tänker -ja, hon väger iallafall mer än mig. Eller om hon väger mindre så får vi ångest och mår dåligt. Eller kanske inspireras man? vad man känner beror med all säkerhet på vart man befinner sig själv, hur man mår. Jag vet av egen erfarenhet.
Det finns en uppsjö av bloggar där det skrivs om viktresan i exakta siffror, och vi som läser dem begrundar och jämför. Jämför till vilken nytta då? Vi är olika som individer, vi har olika förutsättningar och vår egen resa ser inte likadan ut. Vi ger oss själva ångest eller dåligt samvete för något vi inte kan påverka. Vi skriver in vår vikt i en Bmi-tabell och mår dåligt när den säjer att vi är överviktiga eller kanske till och med feta. Men vi tittar inte på kroppen, hur vi egentligen ser ut. En vältränad person med mycket muskler kommer få det väldigt tufft att passa in i en Bmi-tabell. Att sätta som mål med sin viktresa att man ska passa in i en Bmi-tabell är för mig helt obegripligt. Vad säjer den egentligen? jag kan ju vara hur smal som helst men också vara hur ohälsosam som helst. Jag som enligt vågen fortfarande är för tung men som har en kropp som blir allt muskulösare och starkare, är jag ohälsosam? Jag vet att jag springer ifrån dig som är 20 kg lättare och helt otränad.

Därför kan jag inte sätta ett viktmål som det stora målet för min egen resa. Men är det viktigt hur många kilon exakt jag gått ner? Och hur många till jag borde gå ner? Eller är det viktiga hur jag mår och hur kroppen mår? Jag har vägt över 100 kg och har enligt Bmi en bra bit kvar tills vågen visar vad dietisten skulle säja är en "hälsosam" siffra. Men är det sanningen? Nej, det är ju inte det.
När jag skriver det här så inser jag att jag måste sätta mig ner och fundera över vad mitt mål egentligen är, eftersom jag bestämt att vågens siffror inte ska vara mitt mål. Så vad är mitt mål? Kanske att orka genomföra loppen jag planerat? Att genomföra "den stora utmaningen" med Helena? Att springa milen under timmen?

Kanske är målet så enkelt som att fortsätta leva som nu, att vara hälsosam, röra på mig och må bra.

Hälsa sitter inte i enbart vikten.
Jag kommer kanske ge er min exakta startvikt en dag. Men inte idag.

Jag tänker så här:
1) Jag behöver inte längre enbart köpa kläder i affärernas "stora storlekar-avdelning"
2) Jag är stark
3) Jag är uthållig
4) Jag är stolt över mitt arbete
5) Jag mår fantastiskt
6) Jag kommer aldrig att sluta träna

Semester, vikt och framtidsfunderingar

Idag är det sista arbetsdagen innan sommarsemester. Känns jätteskönt. Det har varit ett fantastiskt arbetsår, både på mitt vikariat och som gruppträningsinstruktör. Jag har lärt mig massor, haft otroligt roligt (det var tufft att bli uppsagd på grund av arbetsbrist men vet ni, inget ont som inte har nåt gott med sig...) och lärt känna grymma människor. Men nu behöver jag lite vila. Även om det känns konstigt eftersom jag, vad jag vet idag, inte har nåt jobb efter 31/8 då mitt vikariat går ut. Men jag behöver vara ledig med familjen och har därför valt att ta ut min semester precis som vanligt.
Min semester ska ägnas åt familj, vänner, resor, shopping, sol, träning, sovmornar, morgonpromenader, god mat och ett och annat glas vin kanske :-)
Vad som händer senare under hösten får helt enkelt visa sig. En otroligt kär vän till mig sa för inte så länge sen att jag måste ha tålamod. Det kommer att ordna sig. Och ja, det är klart att det gör. Det måste jag tro på. Jag är driven, duktig på det jag gör, har ordning och reda, lättlärd, har väldigt mycket arbetslivserfarenhet och kan faktiskt en hel massa saker. Jag står för det jag gör och tror på, är ärlig och rak, på gott och ont ibland kanske.
16 års erfarenhet i turistbranschen och huvudsak med försäljning, arbetsledning, projektledning, viss ekonomihantering, och efter ett år på en stor IT-avdelning har jag lärt mig en och annan enklare SQL och en massa annat.
Och jag är en duktig gruppträningsinstruktör.
Så jag sitter lugnt i båten, utrustar mig med tålamod och tänker att det ordnar sig. Och jag tänker att jag vågar säja att jag är bra, att jag är duktig på det jag gör. Jag säjer det med ödmjukhet.
Om nån nu är sugen på att läsa hela mitt CV så säj till ;-)

Tillbaka till mitt stora projekt. Projekt Hälsosam.
Efter en vecka med 5-6 måltider per dag, ökat antal kalorier men fortfarande stor träningsmängd så stod jag på hemmavågen i morse. Tänker att jag gör det en gång i veckan, för att ändå ha lite koll. Det är så lätt att stoppa huvudet i sanden och jag tänker inte göra det den här gången. Sagt och gjort. Morgonkissa och sen upp på vågen. Och den visade minus. Vet att vågens siffror egentligen är oväsentliga. Men jag vågar inte helt släppa den, inte än. Hittar inte mitt måttband, så det ska jag införskaffa ett nytt.
Men lika bra mått var ju när jag drog på mig den toppen jag tänkte att jag skulle ha idag. Sist jag hade den på mig fick jag dra lite i den för att den skulle töjas och kännas bekväm. Idag gled den bara på liksom.
Skön känsla och såklart ett mycket bättre kvitto än vågen.


Avslutar med en kopia på Mårten Nyhléns statusuppdatering på Facebook idag:

Idag är en dag som alla andra.
Skillnaden idag är att du nu har möjligheten att försöka ändra på det just du vill...
Våga - Vilja - Förändra

Tips på träningsmotivation

Jag får en del frågor om hur jag kan hålla min motivation uppe. Men nån sa att jag är disciplinerad och ja, det är jag. För ibland tränar jag även om jag inte har lust. Jag kanske planerar om träningen, väljer att göra nåt annat än det jag tänkt. Men jag ställer väldigt sällan in en planerad träning. För att jag vet att jag kommer må bättre efteråt. Jag kan absolut välja att inte träna, om jag åker på semester tex men är jag hemma och har planerat in träningen. Då är målet att genomföra den.

1) Träningen ska vara rolig! Det är A och O. Du måste gilla det för att hålla kvar det!
2) Planera din träning, skriv in den i en kalender! Kan du få till två pass i veckan så känn dig nöjd med det.
3) Har du nån kompis som du kan träna med? Eller hitta nya träningskompisar att hänga med annars!
4) Sätt mål med träningen. Varför vill du träna.
5) Träna hellre ett 20 min pass i vardagsrummet, än inget alls.
6) Hitta motivation och bli inspirerad! Surfa runt på nätet, köp nya träningskläder, gör en bra spellista att lyssna på!
7) Känslan efter avklarad träning gör det värt det!  Variera träningen. Våga prova nya saker!

Biggest loser och killerpass

Vi motiveras av olika saker och av olika människor. Jag motiveras till exempel av att andra människor berättar/skriver om sin träning, ger tips och råd men också kan ge en spark i baken. Allt måste inte alltid vara så lagom. Jag motiveras av att försöka komma ur min egen "comfort zone" och jag motiveras definitivt av att se min egen utveckling. Men jag kan ibland känna att det är svårt att ge allt när jag tränar ensam. På pass, där det finns en inspirerande och pushande instruktör är det inga problem att ge lite till men det är lättare att ge upp när man är ensam.
Men min taktik är att vara påläst och ha en plan för vad jag ska träna innan jag åker till gymmet. Just gymdelen med fria vikter kan ju skrämma slag på vem som helst men det är samtidigt enkelt och roligt när man väl vågar sig in och köra.
Jag läser massor av träningsbloggar och följer andra som kämpar på Instagram. Jag kollar teknik på olika övningar, både i bloggar, på Youtube och det finns en uppsjö av bra böcker att läsa. Det finns massor av sätt att lära sig.
Det finns inga genvägar till en god form, massor av träningstid och koll på kosten, det är det som gäller. Inget annat kommer att ta mig till målet.

Jag inspireras också väldigt mycket av Biggest Loser, även om konceptet är extremt så är de fantastiska och jag följer flera av dem som var med där både på deras bloggar och på Instagram. Dock gör de ju så otroligt mycket tid när de tränar, det är kanske inte helt rimligt att man ska hinna med att träna 4 timmar om dagen om man är ensam med barnen på veckorna och jobbar heltid... men såklart hinner man med att träna. Det handlar som alltid om prioriteringar.

Men idag pushade jag mig själv och körde ett killerpass (eller ett Biggest loserpass :-)) på gymmet. Jag började med 500 m uppvärming på löpbandet och sen körde jag på med styrketräning för hela överkroppen.
En blandning av Lofsans kombinationsövningar, kettlebells svingar, axelpressar, plankan, triceps, biceps och mage, rygg. Olika varianter för samma muskel, men större delen av passet jobbade jag 45 sekunder och vilade 10 sekunder, två varv och sen en minuts vila och sen börja om igen. En timme höll jag på och sen var jag helt slut.
Jag fyllde på med vätska och sen joggade jag 6 km på löpbandet, jag låg mellan 8-10 km/h och förbättrade tiden ner till 41 minuter.
Efteråt var känslan kräkfärdig. Men jäkligt nöjd.

Gillar att konturerna av muskler börjar visa sig. Det motiverar mig.

Löpning, personbästa och säj att jag är tjock?

I går sprang jag 6 km på löpbandet, utan att stanna eller sänka farten till "gå" en enda gång. Farten var inte jättehög men jag sprang oavbrutet i 44 minuter och 6 km! Nytt personbästa och jag var, och är så jäkla glad! Tiden går att förbättra, men det är egentligen inte det jag är ute efter, jag är ute efter att orka länge. Sen är jag såklart ute efter att springa milen under 60 minuter, både ute och inne.

Jag vet inte riktigt vad det är med löpningen som gör att jag bara vill springa mer och mer, egentligen tycker jag inte att det är så kul. I alla fall inte att springa på löpbandet i samma fart hela tiden, det händer inte så mycket då. Men det är nåt, nåt som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det det att jag aldrig kunnat springa på det här sättet tidigare, att kunna springa känns för mig på nåt sätt som ett kvitto på att min kondition är bra, och att jag är stark för det det sliter ju lite på kroppen att springa. Sen är det ju så många som springer, överallt ser man springande människor och det ser lätt och härligt ut. 

Plus att det är enkelt att packa ner ett par springskor när man ska nånstans.

Jag längtar efter att springa de dagar jag inte gör det helt enkelt och det känns helt skumt. Vem hade trott det för bara ett år sen?

Jag fortsätter alltså med 3-4 springturer i olika varianter (intervaller/springa samma fart/springa ute/springa långt/springa kort) per vecka. Lägger till styrketräningen och annat skoj så kommer jag förhoppningsvis vara redo för lopp i augusti. 

Sen måste jag bara kort kommentera det jag såg Olga Rönnberg (MammaFitness) skriva på Facebook igår, hon skrev så här;

Angående alla dessa kommentarer och "oron" över ändrad livsstil som ni brukar få.
Var var dessa alla omtänksamma när man varit fet? Fråga dem det!

För visst är det så, att det är ingen som säjer att du är tjock? att man är orolig för någons hälsa? Att ingen gör det är såklart att dra alla över en kam, men jag har i alla fall aldrig hört nån säja det till mig.

-Camilla, jag är orolig för dig. Du är för tjock. För din egen skull borde du gå ner i vikt.

Man kan ju såklart uttrycka det på många sätt, vara lite i fin i kanten eller så men varför är det sån tabu att säja att man är orolig för nån för att man är för tjock?

Jo, man vill ju inte såra såklart. Göra nån ledsen. Riskera att nån ta så illa vid sig att det framkallar ätstörningar.

Men när man (jag) börjar gå ner i vikt, lägger massor med tid på träningen och försöker att göra bra val med maten och har en plan för hur jag ska bli hälsosam och sund. Då är det helt plötsligt helt ok att tycka en massa om mig och om mitt sätt att leva?

Blir jag inte lika sårad då? Gör man inte mig ledsen då? Vad är skillnaden?

Naturligtvis får jag väldigt många positiva kommentarer (även om inte så många säjer det rakt ut men facebook och instragram är ju bra när man behöver lite bekräftelse ;-)), men nu får jag höra att det finns de som tycker att jag tränar för mycket. Att det inte kan vara bra för mig, att jag går till överdrift. 

Jag tänker inte försvara mitt sätt att leva men om någon/du har funderingar eller är orolig för mig så är du välkommen att säja det direkt till mig. Jag berättar gärna mer detaljerat om min viktresa för dig.
Och om du tar en titt på mig så ser jag väl knappast ut som att jag håller på att tyna bort heller. En och annan muskel börjar synas och jag smalnar sakta av men ärligt. Ser jag sjuk ut??

Med det sagt, säjer jag fullt ös mot helgen! Dubbla träningspass i eftermiddag och sen midsommarfirande med familjen!

Puss!

Spurtar och önskar

Nästan framme vid midsommars delmål. Utvärdering, dvs vägning och mätning nästa vecka så snart så..

Träningen denna vecka har gått bra och blev så här:

Veckans träning

• Måndag: Konditionsträning = Lunchpromenad, core, spinning
• Tisdag: Instruktörsklasser T-Core & T-Ball
• Onsdag: Springtur
• Torsdag: Styrketräning vila
• Fredag: Intervaller löpbandet + 15 min styrka mage/rygg
• Lördag: Styrka gymmet 10 km springtur 
• Söndag: Springtur Morgonpromenad 60 minuter. Styrka på gymmet. Körde Lofsans komb.pass med min kompis Martha.

Ny vecka och en vecka där jag några dagar är helt solo. Barnen är inte hemma så deras aktiviteter behöver inte planeras in denna vecka.

Veckans träning

• Måndag: 30 min intervall löpband, core, latina och ev 30 min spinning (korta 30 min pass)
• Tisdag: Instruktörsklasser T-Core & T-Ball
• Onsdag: Springtur alt pass på TOKA
• Torsdag: Styrketräning
• Fredag: Intervaller löpbandet alt kort joggingtur ute
• Lördag: Styrka gymmet
• Söndag: Springtur

Jag har träningsvärk i armarna sen igår, känns ont skönt ;-) Fick extra energi av att få möjlighet att träna båda helgens pass med kompisar!

Ägnat en alldeles för lång morgonstund genom att slita mitt hår inför min garderobs utbud.. har nästan inga snygga tunikor eller tröjor längre! Eller jo, snygga är de såklart men fasen de är ju för stora! Världens i-landsproblem, jag vet, men det är inte kul att ha kläder som är för tajta men det är inte kul att ha kläder som ser ut som tält heller. Inser att jag måste handla lite inför hösten. Ska klara mig till semestern och shoppa på sommarrean när jag kommer iväg från byn. Vill egentligen inte lägga ner så mycket pengar än, har ju en liten bit kvar. Så jag önskar mig nya kläder!

Massor med tyg över, det här är en XL från Kappahls XLNT-serie. Den åkte in i garderoben igen.

Motivationssvackor och smärta

Det kommer dagar när motivationen inte är så hög, eller kanske tom obefintlig! Dagar när jag tänker att jag bara vill stänga in mig och inte ta mitt ansvar. För visst är det så, att ansvaret för min hälsa är mitt! Jag kan aldrig skylla på någon annan om nåt hamnar i munnen som inte var tänkt att hamna där. Det är jag och bara jag som äter och det är jag och bara jag som gör valen.
Och nu svajar det! Jag börjar se målsnöret för mitt delmål, dvs midsommar, och motivationen ramlade ner ett par hack. Eller ganska många till och med.

Träningen funkar klockrent, skulle utan problem kunna träna mer om tid fanns. Men jag kan ibland önska att jag hade tid och tillgångar som Biggest Loser. Även om de är extrema så är de jäkligt duktiga.
Det är motivationen över maten svajar, det är inte så att jag toklängtar efter vare sig godis eller annat onyttigt, men det känns jobbigt överlag och även när den här strikta perioden är över så betyder inte det att jag ska frossa på nåt sätt, men jag kan inte riktigt sätt fingret på varför det känns tungt just nu. Jag kanske bara måste acceptera att det gör det och bara blunda och fokusera på att se min målbild. Kanske är det enformigheten som gör det tungt.
Men ni vet, ibland önskar man bara att man slapp jobba så hårt och bara en dag kunde vakna och vara framme vid sitt mål... det går ändå väldigt bra just nu, vikten minskar och omfånget minskar.
Men hela tiden är jag medveten om att allt handlar om 80% kost och 20% träning. Det gör att det största fokuset måste ligga på vad jag får i mig. Att det jag äter är bra för mig. Såklart kan jag äta ostbågar för dagsintaget kalorier, men kroppen skulle gråta då och det är inte så bra som byggstenar såklart. Om allt bara hade handlat om träningen så hade jag varit i mål, kanske för länge sen tom. Men det är klart att det är kosten som är det som jag jobbar hårdast med, mentalt! Att lära om och att ta in ny kunskap och omsätta den i praktiken. Att alltid göra mitt bästa för att göra val som är bra för mig. Nyttigt men jobbigt! Jättejobbigt tom, vissa dagar det erkänner jag.

Jag har också lite ont i ett muskelfäste i högerarmen. Inte så att det gör jätteont men tillräckligt för att det inte ska kännas helt ok. Men nu ska jag låta armar och axlar vila en vecka från styrketräning. Jag kommer lägga fokus på styrka för ben, rumpa, rygg, mage och på kondition istället. Men jag gillar inte att ha ont, blir lite tjurig över det, jag vill kunna köra på. Men vet ju att jag måste lyssna på kroppen.

Ser i alla fall fram emot kvällens joggingtur med H :-)


Peppar mig själv och alla andra som kan behöva det !
Kör bara kör!!

Då och nu, en mental träningsresa illustrerad med bilder

Att före- och efterbilder är en motivationshjälp vet nog alla som nån gång bestämt sig för att en gång för alla, ta tag i sin övervikt.
Jag satt och kollade igenom lite bilder, och inser återigen att jag har påbörjat min resa flera gånger men inte fullföljt den. När jag tänker igenom det så kan jag nog komma på flera orsaker.
* Jag har känt att jag duger ändå, åt andra. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra det bara för min egen skull.
* Huvudet har inte varit med. Dvs jag har inte förstått att resan görs mycket mer i huvudet än i kroppen. Man måste hela tiden vara närvarande i sitt agerande. Varför gör jag på ett visst sätt? Varför äter jag när jag mår dåligt? Varför tröstar jag mig med mat? Varför belönar jag mig med mat? Varför "stänger jag av" när jag äter i smyg? När man vågar tänka på de jobbiga sakerna, det är då det börjar hända grejer.
* När saker och ting blivit för tuffa har jag gett upp istället för att be om hjälp.
* Jag har slutat tycka synd om mig själv.
* Jag har insett att det kommer ta tid och jag har accepterat det.
* Jag har insett att det inte går att kompensationsträna. Jag kan aldrig träna så mycket så jag bränner det som jag på väldigt kort tid kan få i mig kalorimässigt.
* Jag har också bestämt mig för att om jag vill och tar ett beslut om att äta godis, ta en pizza eller vad det nu kan vara så står jag för det. Det är ok att göra det nån gång ibland. Bara inte varje vecka. Jag ska inte ha ångest eller dåligt samvete.
* Jag har bestämt mig för att jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att ha en kropp som orkar med mitt liv.

Otroligt mycket handlar ändå om att jag blivit så passionerat förtjust i att träna. Att jag kommit så långt att jag faktiskt inte mår bra om jag inte gör det regelbundet. Det var min dröm och jag är där.
Det är värt att prioritera för att jag också ska må bra. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade tacka ja när frågan om att bli boxningsinstruktör kom. Tänk att man ville satsa på mig! Att någon trodde att jag skulle kunna bli en bra instruktör!
När träningen blev en del av mig, en del av mitt liv så blev det lättare att träna även de dagar jag egentligen ville ligga på soffan och äta en stor chokladkaka. Jag har aldrig ångrat en sekund.

Viktmål eller måbramål?

Jag som är mitt uppe i den för mig, stora resan, tänker naturligtvis jättemycket på mitt mål. Men när jag får frågan om vad som är mitt mål och vad mitt viktmål är, så har jag inga svar.
Eller, nu ljög jag. Jag vet vad målet är men jag vet inte vad viktmålet är.
Målet är att vara stark, vältränad och känna mig nöjd med min kropp. Att orka genomföra den träning jag tänkt mig, att orka åka 10,000 fallhöjdsmeter slalom på en och samma dag (check på den!), att hänga med barnen. Att kunna gå in i en vanlig affär och köpa ett par vanliga byxor eller en vanlig tröja. Alltså, inte behöva leta stretch och tält. Om det sen står M, L eller XL är väl egentligen oväsentligt men att ständigt prova kläder som inte passar för att man är för tjock? Nej, det är inte kul nånstans faktiskt.
Jag vill också kunna ha på mig tajta träningstoppar. För att jag tycker att det är snyggt och för att det är skönt att träna i.
Att inte ständigt behöva tänka på hur jag ser ut. När jag går, står, sitter eller ligger. Det är så enormt energikrävande och att alltid vara missnöjd dödar. Långsamt. Jag tänker inte tillbringa resten av mitt liv med det. Jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med en kropp som orkar göra det jag vill göra, kroppen ska inte vara min begränsning. Ibland kan jag tänka att jag borde ha gjort det här för 10 år sen. Men allt har en mening och det att tänka bakåt kommer knappast leda mig framåt.

Jag jobbar mycket med mina egna känslor och tankar kring min kropp och kring mitt mående. Att våga säja att ja, jag är stark och ja, jag är faktiskt hyfsat vältränad idag. Även om den som ser mig för första gången kanske inte skulle tro det. Men att vara hälsosam, stark och sund sitter inte i kilona. Bara för att du är smal så betyder det inte att du är sund.
Jag fick en sån fin komplimang av en kvinna för några veckor sen. Hon frågade hur jag mådde och när jag svarade tack jag mår bra så sa hon. Ja, jag ser det! Du ser pigg och fräsch ut! Du ser alltid så glad ut numera! Jag är såklart inte alltid glad men jag är gladare. För att jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande inget fast jobb och oroar mig fortfarande för hur hösten ska bli men jag är glad och jag tänker att det ordnar sig. Det handlar om min mentala inställning, till mig själv och till livet.

Men viktmål då? BMI och sånt? Att BMI är ett väldigt dåligt sätt att mäta en sund kropp på kan vi väl alla vara överens om. Problemet är väl att hälsovården inte vet hur de ska göra annars, det är så enkelt att mäta BMI. Att man sen med blotta ögat kan se musklerna och vet att muskler väger mer än fett, det är liksom strunt samma. BMI är för högt, du borde gå ner några kilon.
Visst kan jag plocka en siffra som låter bra, en vikt som jag inte haft på 20 år kanske. Men jag kommer inte att göra det. Jag kommer att fortsätta jobba med min kropp, fortsätta jobba på att få en bättre kondition och muskler som är ännu starkare. Sen får vi väl se vad vågen stannar på.
När jag skriver det där så inser jag också att jag har mycket mentalt att jobba med, det är lättare sagt än gjort. Det är så mycket som kretsar kring siffrorna. Tidningsrubriker och nätet svämmar över av viktsiffror. Varför är siffran så viktig för oss? Varför är det så viktigt att vågen visar 63 och inte 65? Frågor att fortsätta fundera på.
Jag ska hitta känslan. Min känsla. Jag hade den i lördags, efter intervallpasset på gymmets löpband på 5 km och nån timme senare så joggade jag hem. Ytterligare 5 km. Då var känslan oövervinnerlig!

Så svaret på frågan är; Jag väljer måbramål.

Det där med att prioritera igen då

Ramlade av en slump in på en blogg som heter "Alla kan träna"

Där skriver Ida om träning. Älskade hennes korta inlägg om Att prioritera. Sant och rätt likt det jag själv skrev för en tid sen. Det kan du läsa här.

Det heter inte ”hinna”, det heter ”prioritera”. Det heter inte ”jag ska försöka hinna”, det heter ”jag ska prioritera om”. Det heter inte ”jag hann inte”, det heter ”jag prioriterade inte det”. Man hinner det man vill. Hinner jag så hinner du. Idag har jag prioriterat två träningspass. Skäms inte för de prioriteringar du gör utan stå för dom. ”Jag har inte prioriteriat träning de senaste tre åren” är mer ärligt än ”jag hinner inte träna”. Mer ärligt mot dig själv.

Gillar Idas blogg, blev otroligt inspirerad av hennes resa mot ett hälsosamt liv och hur hon lever idag. Med fem barn och träning nästan varje dag. Lägger in den i favoriter och följer henne framåt.

Träningsmål, resultat och ny planering

Idag har vädret varit varmt och skönt och jag var så sugen på att kolla om jag orkade jogga hela vägen runt broarna. Det har liksom varit nåt jag tänkt på i flera år, att det skulle vara nåt jag vill klara att göra. Rundan är lite drygt 4 km så egentligen var turen från Experium igår och hem längre, för det blev 5 km men det lutar ju neråt ;-). Men i vilket fall som helst... Jag klarade det! Jag orkade jogga hela vägen utan att stanna. Benen var lite tunga i början men sen gick det av bara farten. Bra musik i öronen och härliga sommardofter i näsan. Underbart!
Så både igår och idag har jag nått nya mål med min konditionsträning. Att orka jogga utan att behöva stanna och gå. Nu håller jag definitivt ingen hög fart men bara att orka jogga hela tiden är en fantastisk känsla. Nu ska jag bara få upp farten lite, så jag kan hålla jämnare tempo med min kompis på onsdagsturerna:-).

Det har blivit en del springturer på sistone, både på löpband och ute. Jag trodde kanske inte att jag skulle uppskatta springturerna ute så mycket som jag gör. Men det är en härlig känsla! Jag känner mig stark och  och den känslan vill jag bara ta och stoppa i en ask, så jag kan ta fram den när det känns motigt. Och tillsammans med styrketräningen så vet jag att jag håller på att hitta rätt väg. Vägningen och mätningen igår visar också att jag fortsätter åt rätt håll. Dock kommer det snart att börja kosta pengar, jag behöver kläder.. :-)
17 dagar kvar till midsommar. Sen gör jag vissa justeringar runt kosten och jobbar med att stå still, att hitta balans (eller gå ner är ju helt ok såklart..) under sommaren, men med fortsatt mängd träning.

Veckans träning blir nåt sånt här...

Måndag: Vila
Tisdag: instruktörsklasser i T-Core + T-Ball (dvs 90 min styrketräning)
Onsdag: Springtur med H
Torsdag: Styrketräning
Fredag: Hoppas på menypass på TOKA... annars intervaller på löpbandet.
Lördag: Styrketräning
Söndag: Springtur

Tacksam mot min kropp

De sista dagarna när jag har tränat, så har jag fyllts av en sån tacksamhet mot min kropp, vet inte hur jag ska förklara riktigt. Men jag kör hårt och känner adrenalinet pumpa genom kroppen och kroppen svarar genom att jobba ännu hårdare. Kroppen gör det hjärnan säjer åt den att göra helt enkelt. För en del är det så självklart men för mig har det definitivt inte alltid varit så. Det är en enorm begränsning att känna att kroppen inte orkar det huvudet vill.
Glädjen och känslan som infinner sig när jag inser att jag kan, jag orkar och jag vill mer är obeskrivlig!

I kväll har jag instruktörsklasser på TOKA. Styrketräning för hela slanten! Ska utmana mig själv genom att välja en tyngre hantel och lägga på lite mer vikt på skivstången :-)

Långsiktig plan för en hälsosam kropp

Den här veckan har känts extra lång, antagligen för att man snabbt vande sig vid extra lediga dagar i några veckor :-)
Idag har jag fredagsfeeling! Mannen är hemma igen, familjen är samlad och det vankas lediga dagar.

Jag drar direkt till gymmet efter jobbet för att springa löpintervaller, sen hem och hänga i soffan resten av kvällen. Det blir skönt!
Nedräkningen till midsommar fortsätter och vikten går åt rätt håll :-).
Efter midsommar är planen att fortsätta träna naturligtvis, men öka intaget lite och stå still ett par månader. Ja, går jag ner ändå, så är ju det ok såklart. Efter Rhodos kommer en strikt period igen.
Sakta men säkert lär jag min kropp att den ska förbränna igen (räcker lång näsa åt hypotyreosen och år av viktkamp) och jag lär mig få ihop ekvationen "in och ut" för att kunna stå still i vikt längre perioder. Vilket bara det är en stor seger för en jojo-bantare som mig. Jag har ju stått still två månader under senvintern, men är nu inne i en strikt period igen där jag ska minska både i vikt och omfång.. Jag gör min resa på lång tid och i etapper.

Träningen är lika viktig som kosten. Eller nej, kosten är viktigare än träningen. Men för att jag ska hålla vikten och nå mitt mål måste träningen fortsatt prioriteras. Jag fortsätter lägga upp en plan inför varje vecka. Träningen ska innehålla 3 löppass/vecka minst. Två av dem på löpband och ett eller fler ute. På löpbandet för att löpbandet kan styra min fart.. Styrketräning naturligtvis, muskler ökar förbränningen och tar mindre plats än fett. Lite blandade pass för att gruppträning är det bästa som finns och för att det också hjälper mig framåt.

Jag har målbilden klar för mig och känslan av att jag faktiskt är på väg att lyckas fyller mig med energi och glädje!

Tack alla som kommer med pepp och beröm! Ni anar inte hur glad jag blir. Jag gör jobbet men får extra kraft av er!

Förändringar och prioriteringar

Nästan allt i min resa handlar om prioriteringar. Att jag aktivt valt bort saker för att hinna med träningen till exempel. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att "du  som tränar så mycket kan väl... äta mer, vila, festa, gör ditt eller datt". Och ja, det är klart att jag kan. Men inte just nu kanske eller kanske bara sällan. Självklart gör jag avsteg från den kost och den träning jag planerat, ibland gör jag det för att jag inte kan stå emot frestelsen och ibland gör jag det för att jag redan innan bestämt mig för att jag ska göra ett avsteg. Men skillnaden mellan förr och nu är att jag också innan avsteget bestämt när jag ska vara på banan igen.

Jag måste prioritera min förändring och mig själv. Det är också med all säkerhet många som har synpunkter på att jag inte hänger med barnen all min lediga tid. Kanske är det nån som tycker att jag är en dålig mamma också. Men om man vänder på det då... hur bra är jag som förälder om jag inte orkar vara aktiv med barnen? Inte orkar åka skidor eller cykla? För att  jag är för stor, tung och inte tycker om mig själv. Vad förmedlar det?
Sen är jag övertygad om att ALLA mår bra av egen tid, att skaffa barn behöver inte betyda att man ger upp sig själv och sina drömmar i 20 år. Man ska leva med sina barn och inte genom dem.
Och mina barn stöttar mig, de ser hur bra jag mår och ibland är de med mig när jag tränar, ibland är de med pappan, eller nån annan vuxen eller kompis och ibland är de hemma själva.
Och när jag planerar min vecka så har jag redan planerat in barnen och deras aktiviteter. De går först men jag är väldigt tätt efter ;-)

Jag har nog skrivit en del om prioriteringar förut. Men ska man komma nån vart så måste man bestämma sig för hur man ska komma dit man vill. Man kommer ingenstans genom att varje vecka säja "jag borde också..." eller när någon tar en stor tugga av en bulle och säjer "jag borde inte äta den här". Varför borde du inte det? Stanna upp och tänk lite på det. Ät hellre din bulle, njut av smaken och känslan men nöj dig med det sen. Ät inte fler eller fortsätt inte äta onyttigt hela dan eller hela veckan för att "allt" redan är förstört.
Sluta säj att du ska börja på måndag, livet är det som pågår här och nu och man måste göra ett val.

Var nöjd med det du har eller hur du ser ut. Om du inte är nöjd. Gör nåt åt det.

För mig handlar det om att jag är trött på att alltid tänka på hur jag ser ut, vad jag väger. 20 år har gått åt till att mer eller mindre vara missnöjd med mitt utseende och ständigt snegla på andra som lyckas. Jag tänker bli en av dem som lyckas. Jag ska nå mina mål, det får ta den tid det tar. Jag kommer inte bli nån smalis om man ska gå efter BMI men jag vill vara stark, vältränad och välmående resten av mitt liv. Vad vågen säjer är ointressant (nästan...;-)
Och det är faktiskt värt att prioritera bort vissa andra saker.

Öppenhet med en touch av ångest

Öppenhet ja. Ångest ja. Vikt och känslor och massor med tankar.

Jag är väldigt öppen med min träning och min viktresa. Jag pratar inte så mycket siffror, jo centimetrar men inte vad vågen säjer. Men bilderna på den här bilden visar nästan -25 kg, plus minus nåt kilo..
Idag valde jag att lägga ut bilden på Facebook. Och när jag ser responsen så blir jag gråtfärdig. Jag skäms över bilden där jag är som störst, men jag är så jäkla glad för att jag bestämde mig. Jag slutade röka, jag fick fel på ämnesomsättningen men jag gav aldrig upp. Jag ger aldrig upp.
Jag är inte i mål men jag är på väg och jag är stolt över mig själv. Jag säjer det högt idag, jag är STOLT. Jag har lagt ner enormt många träningstimmar, och kommer så fortsätta göra. Jag lägger fokus på maten och på att hitta mitt sätt och min väg.
Jag har stor hjälp i min familj och några nära vänner. Som stöttar mig när jag har det jobbigt och som hjälper mig att resa på mig när jag trillat i diket.

Till dig/er som finns där för mig säjer jag. Mitt allra ödmjukaste TACK! Tack för att du finns. ♥
Resan fortsätter...

Långledigt och....

Naturligtvis inleds ledigheten med spöregn. Och lite oväntat med fågeljakt. Tassade upp nyvaken och skulle göra en brasa i kaminen. Jag fick nästan hjärtstillestånd när det börjar flaxa runt en fågel där inne!
Ringde bonussvärmor i grandgården som kom och hjälpte mig få ut den, jag har lite fobi för fåglar...
Nu tar jag det lugnt vid köksbordet, dricker kaffe och har det skönt. Make och son är till Norberg idag på nån sorts flygdag. Tova och jag hänger hemma men det finns en risk för att hon sviker mig för kompisen förstås :-) Morsan är väl inte vidare rolig att vara med längre... Får väl roa mig själv med nåt.
Som att städa kanske? Och träna förstås. Lutar åt latina/zumba och ett spinningpass. Cardioday  :-)

Affirmera är BRA!

Måndag och veckans plan

Jag tänkte att jag skulle börja med morgonträning. Hinna avverka ett kort pass innan kidsen vaknar och vi ska iväg. Men, jag är så jäkla trött på morgonen och har i och med det, heller inte den rätta viljestyrkan.
Lika bra att jag säjer det. Viljestyrkan. Viljan att sova är nåååågot större ;-)
Men det kanske är så, att jag inte tillhör den där skaran som passar för morgonträning, eller så är det bara så att min morgonträning kanske funkar om jag lägger den kl 7 en ledig dag men inte klockan 05,30 en arbetsdag.
Jag får fundera vidare på det.

Måndag: Core + latina/zumba + 20 min HIIT på löpbandet.
Tisdag: Jobbkväll på TOKA, instruktörsklasser i Core + T-Ball. Avsluta med ett kort benpass efter klasserna.
Onsdag: Jogga under tiden Tova är på friidrotten.
Torsdag: Core + latina/zumba.
Fredag: Testa det nya utegymspasset kanske?
Lördag: Cross Cirquit = Cirkelträning
Söndag: Vila

Du vet väl att det är så mycket lättare att ta sig i väg på sin träning om man planerar den? Att man bokar in den i sin kalender? Och träna gärna med en kompis, ta sällskap till och från träningen. Det blir så mycket roligare då :-)

Länktips

Tasty health Sanna Backmans blogg- en blogg med massor med recept. Kika du också!

http://www.tasty-health.se/

Ge inte upp och målbilder

Varje gång motivationen tryter så ska man plocka fram den där målbilden. Jag funderar mycket över det där med mål.  Vad som är mina mål. Jag kan ha svårt att ta fram just den där målbilden, eller jag har haft det ska jag säja. När jag i januari 2012 stod på vågen och insåg att jag behövde/måste gå ner en si så där 30-40 kg så var det svårt att hitta målbilden och speciellt eftersom jag inte ens visste om det skulle gå, hur mycket min hypotyeros skulle sätta käppar i hjulet. Långsam/obefintlig ämnesomsättning plus en kropp som lägger på sig vikt bara man tittar på en bulle är ju inte de bästa förutsättningarna precis ;-)
Men det går ju, det går långsamt men det går och målbilden blir klarare och klarare. Jag plockar kilo efter kilo och centimeter efter centimeter.
När jag provade kläder i helgen så var det första gången på mycket mycket länge som jag inte hade ångest i provhytten, även om jag har en bit kvar så är det så stor skillnad. Jag tror inte att jag riktigt har insett det.
Men alla stora människor vet ju hur det känns att prova plagg efter plagg och när inget passar så skiter man i det helt enkelt. Jag stängde av mina känslor för att det gjorde ont.
Men i lördags kände jag tillfredsställelse och glädje. Och jag ger aldrig upp, nu kämpar jag vidare!
Och min målbild då? Ja, jag längtar efter den dagen jag känner mig så där riktigt nöjd i mina träningskläder. De tajta :-)