Bild då och nu

Augusti 2012 vs December 2013

16 månader mellan bilderna och 3 klädstorlekar. Sakta men säkert jobbar  jag mig i bättre och bättre form. Jag har ingen brådska, jag hänger med psykiskt, huden hinner med och det blir lättare att hålla vikten sen. Men jag ska bli lite lättare, det betyder mer ork i löpningen och all min träning, och att jag kommer trivas ännu bättre i både träningskläder och finkläder :-)

Det är en väldigt skön känsla att handla kläder i vanliga affärer och framför allt att inte vara hänvisad till "big"-avdelningarna. Det är skönt att kunna dra på en klänning och tycka att man faktiskt ser helt ok ut, det är inte helt självklart. Dock kan jag sörja lite att den fina klänningen från Bondelid är för stor ;-)  

Tillbaka i vardagen då

Vi landade på Arlanda i går kväll. Åkte om Hedemora och lämnade av H eftersom han skulle jobba idag. Sen körde jag och barnen hem och var hemma 00,20 inatt. Så klockan var nästan 01 innan jag släckte och när jag var glad för att jag i våras bestämde att ta ledigt även idag, både för mig och barnen. De har haft varsin kompis här och jag har tvättat upp alla kläder. Solen har lyst och det har varit 23 grader ute. Jättehärligt att komma hem till sensommarvärme!

I kväll har jag varit på TOKA och kört mina instruktörsklasser. Skönt att vara igång med träningen igen!
Jag har inte planerat träningen direkt inför veckan än, ska fundera lite. Men måste igång med löpningen igen och jag längtar efter att springa!

Storhandlade idag och har stekt upp en massa grekiska färsbiffar och lagat en kycklinggryta på 1 kg kyckling, så nu har jag och barnen mat hela veckan ;-)

Hur ser din vecka ut? Och har du några höstplaner när det gäller kost och hälsa?

Ny vecka och ny utmaning!

Helgen rullade lika fort förbi som vanligt. Jag har hunnit träna, se Caspers fotbollsmatch, hälsat på farmor och hunnit packa inför resan. I lördags tog jag och en kompis en promenad uppför en av slalombackarna på Lindvallen, det var tung luft och riktigt svettigt. Skönt med sällskap, då kunde jag inte maska med tempot ;-). På eftermiddagen cyklade jag och Casper 2,1 mil. Han kämpade på så bra och tyckte nog att morsan var jobbig men det var han som  ville cykla Cykelvasan och då måste man träna lite också.
Igår sprang jag drygt 5 km innan frukost, regnet hängde i luften men det var skönt jämfört med 33 grader varmt under Tällbergsloppet.

Veckans träning;

Måndag: Latina + T-Bar (30 min kondition + 30 min styrka)

Tisdag: T-Core + T-Ball (90 min styrka, instruktörsklasser) + kort intervallpass på bandet

Onsdag: Cirkelträning styrka

Torsdag: Spinning + Stepp (60 min kondition)

Fredag: Cykelvasan 30 km med sonen

Lördag: Stockholm

Söndag: Arlanda

Utmaningen är Cykelvasan. Eftersom den kommer att gå i Caspers tempo så tränar jag på som vanligt fram till loppet. Inget illa menat  med det men jag är nog aningens bättre tränad. Jag hoppas vi får en solig och fin dag tillsammans.

Två år och nästan 30 kg senare

Värt allt.

Träning hela kvällarna och vikten

Barnen är kvar hos sin farmor och Henke kommer hem sent i kväll. Jag bokar in mig på fyra gruppträningspass och ser fram emot två timmars härlig träning och mycket svett! Passar på när tiden bara är min ;-)
Tycker du att jag tränar mycket? inget mot vad den här tjejen gör... besök Emmas blogg!
Häromdagen stod jag på vågen igen, plus minus noll. Det känns skönt att stå still. Det är klart att det hade varit toppen att tappa några kilon även under sommaren men planen var ju att stå still och det gör jag ju. Det är en stor seger för en fd jojo-bantare. Dessutom har jag inte stenkoll på kalorierna utan äter det mesta men håller i träningen. Efter Rhodos kommer en strikt period, 6-8 veckor med stenkoll på maten och jag ser faktiskt fram emot det. Om inte annat kommer löpningen bli lättare när kroppen är lite lättare.
Allt går att genomföra bara man ger sig tusan på det!
Hitta vad som motiverar dig!

Är jag redo nu?

I kväll har jag haft instruktörsklasser i både T-Core och T-Ball (som bodypump fast man jobbar på pilatesbollen som underlag), och det gick bra. Jag kände mig stark och muskelfästet ovanför vänster knä kändes knappt av alls idag. Jätteskönt! Efter mina klasser så sprang jag 4 km på löpbandet och bestämde att det får bli sista springturen inför lördagen. Jag vet inte om jag kan göra så mycket mer nu. Enligt väderprognosen ska det bli närmare 30 grader varmt så det är väl mitt orosmoln just nu men jag har i alla fall ca 209 km löpning/jogging i benen sedan februari, plus en väldig massa promenader. Och sedan maj har jag regelbundet kört i stort sett tre löppass i veckan varav jag har sprungit milen tre gånger, har ett stort antal löppass på mellan 5-8 km/per gång och jag har kört styrketräning varje vecka.
Men jag önskar att det blir max 20 grader varmt....
I morgon vilodag helt och på torsdag lite roliga gruppträningspass på kvällen och fredag vila igen.
Shit, jag är nervös alltså. Tur att Helena ska med!

Dagens egobild är på min ärrade men starka vad. Ärren är från en bilolycka för massor av år sen. Jag är väldigt glad och tacksam för att mitt ben och mitt knä fungerar så pass bra som det gör.
Hur som helst, vaderna är stora men starka och jag gillar dem.

Viktfunderingar och varför är siffran så viktig?

Igår berättade jag vad jag hade för jeansstorlek när jag var som störst. Det var inte helt enkelt, jag funderade en lång stund innan jag publicerade inlägget. För att jag har aldrig pratat om mina storlekar eller min vikt. Det finns bara två personer som vet vad jag väger. Och de har inte vetat det särskilt länge. Men såklart har de också kunnat räkna ut vad jag vägt som mest. Att jag inte pratar om det beror ju såklart på att jag skäms.
Jag skäms för att jag lät det gå så långt, att jag skyllde på enbart min hypotyreos. Det är klart att sjukdomen sinkat mig och gör att allt tar längre tid, men uppenbarligen kan jag ju gå ner i vikt och bli ännu mer vältränad trots den.
Men ju hårdare jag jobbar för att komma i bra form, och ju mindre jag blir, desto modigare blir jag. Och jag tänker också att jag kanske kan inspirera någon annan. Jag har ju motiverats och inspirerats av andra som helt öppet berättar om sig och sin hälsoresa.

Jag funderar mycket på det här med siffror, vad det är som gör att de är, eller känns så viktiga för oss. Det gör mig lite frustrerad men också nyfiken. Och är de lika viktiga för män som för kvinnor?  Jag tror att en av anledningarna till att vi vill veta vad andra människor väger är att vi vill kunna relatera oss till dem. Jag är nästan helt hundra säker på att kvinnor som inte är nöjda med sin kropp och hur de lever sitt liv tänker -ja, hon väger iallafall mer än mig. Eller om hon väger mindre så får vi ångest och mår dåligt. Eller kanske inspireras man? vad man känner beror med all säkerhet på vart man befinner sig själv, hur man mår. Jag vet av egen erfarenhet.
Det finns en uppsjö av bloggar där det skrivs om viktresan i exakta siffror, och vi som läser dem begrundar och jämför. Jämför till vilken nytta då? Vi är olika som individer, vi har olika förutsättningar och vår egen resa ser inte likadan ut. Vi ger oss själva ångest eller dåligt samvete för något vi inte kan påverka. Vi skriver in vår vikt i en Bmi-tabell och mår dåligt när den säjer att vi är överviktiga eller kanske till och med feta. Men vi tittar inte på kroppen, hur vi egentligen ser ut. En vältränad person med mycket muskler kommer få det väldigt tufft att passa in i en Bmi-tabell. Att sätta som mål med sin viktresa att man ska passa in i en Bmi-tabell är för mig helt obegripligt. Vad säjer den egentligen? jag kan ju vara hur smal som helst men också vara hur ohälsosam som helst. Jag som enligt vågen fortfarande är för tung men som har en kropp som blir allt muskulösare och starkare, är jag ohälsosam? Jag vet att jag springer ifrån dig som är 20 kg lättare och helt otränad.

Därför kan jag inte sätta ett viktmål som det stora målet för min egen resa. Men är det viktigt hur många kilon exakt jag gått ner? Och hur många till jag borde gå ner? Eller är det viktiga hur jag mår och hur kroppen mår? Jag har vägt över 100 kg och har enligt Bmi en bra bit kvar tills vågen visar vad dietisten skulle säja är en "hälsosam" siffra. Men är det sanningen? Nej, det är ju inte det.
När jag skriver det här så inser jag att jag måste sätta mig ner och fundera över vad mitt mål egentligen är, eftersom jag bestämt att vågens siffror inte ska vara mitt mål. Så vad är mitt mål? Kanske att orka genomföra loppen jag planerat? Att genomföra "den stora utmaningen" med Helena? Att springa milen under timmen?

Kanske är målet så enkelt som att fortsätta leva som nu, att vara hälsosam, röra på mig och må bra.

Hälsa sitter inte i enbart vikten.
Jag kommer kanske ge er min exakta startvikt en dag. Men inte idag.

Jag tänker så här:
1) Jag behöver inte längre enbart köpa kläder i affärernas "stora storlekar-avdelning"
2) Jag är stark
3) Jag är uthållig
4) Jag är stolt över mitt arbete
5) Jag mår fantastiskt
6) Jag kommer aldrig att sluta träna

Från 54 till 44

Dagens roadtrip till Borlänge för lite shopping gjorde mig så sjukt glad.
I Kupolen var det rea-skyltar precis överallt, som gjort för lite fynd tänkte jag..
Och ja, jag vet att siffror inte spelar så stor roll men att jag idag har köpt ett par nya jeans i strl 44 är helt otroligt! Jag hade 54 när jag var som störst, det är jäääättestort! Och det är 10 storlekar i skillnad! 44 är inte litet men för mig är det ett delmål, för varje klädstorlek jag minskar kommer jag närmare mitt mål.
Jag har aldrig berättat vilken klädstorlek jag hade då, inte för någon,  men nu vet ni.
Jag köpte en topp också, i strl L. Inget X framför, utan bara ett enda L :-)
Det är svårt att förklara, men känslan är så stor i mitt bröst. Jag är så glad! Det är värt varenda sekund på gymmet, i löpspåret, med maten, med allt.
Jag lade upp den här bilden på Facebook och fick otroligt många "likes", tack för att ni finns där och peppar mig!! ♥

Semester, vikt och framtidsfunderingar

Idag är det sista arbetsdagen innan sommarsemester. Känns jätteskönt. Det har varit ett fantastiskt arbetsår, både på mitt vikariat och som gruppträningsinstruktör. Jag har lärt mig massor, haft otroligt roligt (det var tufft att bli uppsagd på grund av arbetsbrist men vet ni, inget ont som inte har nåt gott med sig...) och lärt känna grymma människor. Men nu behöver jag lite vila. Även om det känns konstigt eftersom jag, vad jag vet idag, inte har nåt jobb efter 31/8 då mitt vikariat går ut. Men jag behöver vara ledig med familjen och har därför valt att ta ut min semester precis som vanligt.
Min semester ska ägnas åt familj, vänner, resor, shopping, sol, träning, sovmornar, morgonpromenader, god mat och ett och annat glas vin kanske :-)
Vad som händer senare under hösten får helt enkelt visa sig. En otroligt kär vän till mig sa för inte så länge sen att jag måste ha tålamod. Det kommer att ordna sig. Och ja, det är klart att det gör. Det måste jag tro på. Jag är driven, duktig på det jag gör, har ordning och reda, lättlärd, har väldigt mycket arbetslivserfarenhet och kan faktiskt en hel massa saker. Jag står för det jag gör och tror på, är ärlig och rak, på gott och ont ibland kanske.
16 års erfarenhet i turistbranschen och huvudsak med försäljning, arbetsledning, projektledning, viss ekonomihantering, och efter ett år på en stor IT-avdelning har jag lärt mig en och annan enklare SQL och en massa annat.
Och jag är en duktig gruppträningsinstruktör.
Så jag sitter lugnt i båten, utrustar mig med tålamod och tänker att det ordnar sig. Och jag tänker att jag vågar säja att jag är bra, att jag är duktig på det jag gör. Jag säjer det med ödmjukhet.
Om nån nu är sugen på att läsa hela mitt CV så säj till ;-)

Tillbaka till mitt stora projekt. Projekt Hälsosam.
Efter en vecka med 5-6 måltider per dag, ökat antal kalorier men fortfarande stor träningsmängd så stod jag på hemmavågen i morse. Tänker att jag gör det en gång i veckan, för att ändå ha lite koll. Det är så lätt att stoppa huvudet i sanden och jag tänker inte göra det den här gången. Sagt och gjort. Morgonkissa och sen upp på vågen. Och den visade minus. Vet att vågens siffror egentligen är oväsentliga. Men jag vågar inte helt släppa den, inte än. Hittar inte mitt måttband, så det ska jag införskaffa ett nytt.
Men lika bra mått var ju när jag drog på mig den toppen jag tänkte att jag skulle ha idag. Sist jag hade den på mig fick jag dra lite i den för att den skulle töjas och kännas bekväm. Idag gled den bara på liksom.
Skön känsla och såklart ett mycket bättre kvitto än vågen.


Avslutar med en kopia på Mårten Nyhléns statusuppdatering på Facebook idag:

Idag är en dag som alla andra.
Skillnaden idag är att du nu har möjligheten att försöka ändra på det just du vill...
Våga - Vilja - Förändra

Check på första backen

Efter lite velande fram och tillbaka kring hur vi skulle lägga upp kvällens gemensamma träningspass, så bestämde jag och min kompis Helena oss för att vi skulle ta oss an första skidbacken redan ikväll. Jag var spänd på utmaningen och hur det skulle kännas. Vi åkte upp till Lindvallen och började promenera. Sprang lite i början men pulsen gick fort upp och sen låg den högt konstant till toppen. Att gå en slalombacke upp är betydligt jobbigare än vad det ser ut att vara, jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle vara så jobbigt. Backen ser inte brant ut när man står där nere, men jag lovar att vårt flås fick jobba ordentligt. Benen var det inga som helst problem med, så de fick jobba lite mer när vi joggade ner långsvängen via Valletorget. Väl nere så kände vi båda att vi hade mer att ge så vi tog en springtur på drygt 2 km. Vi fick ihop 5,5 km totalt, det var en rolig, utmanande och jobbig tur! En riktig adrenalinkick!
Vi kommer göra det igen :-)

Tips på träningsmotivation

Jag får en del frågor om hur jag kan hålla min motivation uppe. Men nån sa att jag är disciplinerad och ja, det är jag. För ibland tränar jag även om jag inte har lust. Jag kanske planerar om träningen, väljer att göra nåt annat än det jag tänkt. Men jag ställer väldigt sällan in en planerad träning. För att jag vet att jag kommer må bättre efteråt. Jag kan absolut välja att inte träna, om jag åker på semester tex men är jag hemma och har planerat in träningen. Då är målet att genomföra den.

1) Träningen ska vara rolig! Det är A och O. Du måste gilla det för att hålla kvar det!
2) Planera din träning, skriv in den i en kalender! Kan du få till två pass i veckan så känn dig nöjd med det.
3) Har du nån kompis som du kan träna med? Eller hitta nya träningskompisar att hänga med annars!
4) Sätt mål med träningen. Varför vill du träna.
5) Träna hellre ett 20 min pass i vardagsrummet, än inget alls.
6) Hitta motivation och bli inspirerad! Surfa runt på nätet, köp nya träningskläder, gör en bra spellista att lyssna på!
7) Känslan efter avklarad träning gör det värt det!  Variera träningen. Våga prova nya saker!

Avstämning och nya mål

Midsommar har passerat och det var dags för avstämning idag, den visar att vikten fortsätter neråt, mitt medvetna val att äta fritt över midsommar frisserade väl till siffrorna lite men det räknade jag med. Men jag hade ändå gått ner sen sista vägningen. Och minskat i fettprocent och ökat i muskelmassa. Det är det som räknas. Muskler tar mindre plats än fett.
Idag fick jag fina komplimanger och den enda jeansen jag har börjar bli för stora.
Så ja, jag är jäkligt nöjd faktiskt.

Så nu då... nu ska jag fortsätta träna och äta bra. Fortsätta att äta 5-6 gånger per dag, öka på maten något men försöka stabilisera och stå still. Inte upp i vikt och kanske inte heller så mycket ner ett tag nu.
När sommaren är slut ska ett nytt mål sättas.

Idag hann jag med tre km på löpbandet och ett antal styrkeövningar för benen. Skönt!
I morgon kväll hoppas jag på uppehåll och en långpromenad. Kanske nån vill hänga på.

Det där suget....

Det där jäkla suget. Suget efter sött, suget efter att småäta. Ni vet, bara sitta och smaska i sig något gott. Eller är det bara jag som dragits och dras med såna tråkiga ovanor? ;-)
Nä, det är vi nog många som gör. Det där med att jag liksom vill äta för att belöna mig, äta för att trösta mig, äta för att jag är glad, äta för att.... ja herregud, jag kan fortsätta hur länge som helst..
Men till skillnad mot tidigare så jobbar jag på att aktivt välja mina tillfällen när jag ska äta skräp. Att planera in dem. För att minimera risken för att trilla dit och okontrollerat slänga i mig skräp.
Jag menar inte att jag inte kommer att äta skräp alls utan jag menar att de gånger jag väljer att göra det så ska jag göra det utan ångest och och njuta av det. Det är slut på smygätandet. Det är det som ger mig ångest.
Jag håller också på att lära mig att det är ok att känna hunger. Ta reda på om jag verkligen är hungrig, dricka vatten och göra nåt som får tankarna på andra saker.

Fast ikväll är jag sugen. Skulle kunna göra vad som helst för en chokladbit. Men jag dricker en kopp thé och snart väntar sängen. Glad i kropp och sinne efter två roliga och svettiga instruktörsklasser. Älskar att jag kan jobba lika hårt som mina deltagare och verkligen känna mig nöjd efteråt. Och glad för deras energi och kämparglädje. Känner känslan efter kvällens träning och motar bort suget.

På Instragram läste jag detta i kväll....
"A year from now you will whish you had started today"............

Biggest loser och killerpass

Vi motiveras av olika saker och av olika människor. Jag motiveras till exempel av att andra människor berättar/skriver om sin träning, ger tips och råd men också kan ge en spark i baken. Allt måste inte alltid vara så lagom. Jag motiveras av att försöka komma ur min egen "comfort zone" och jag motiveras definitivt av att se min egen utveckling. Men jag kan ibland känna att det är svårt att ge allt när jag tränar ensam. På pass, där det finns en inspirerande och pushande instruktör är det inga problem att ge lite till men det är lättare att ge upp när man är ensam.
Men min taktik är att vara påläst och ha en plan för vad jag ska träna innan jag åker till gymmet. Just gymdelen med fria vikter kan ju skrämma slag på vem som helst men det är samtidigt enkelt och roligt när man väl vågar sig in och köra.
Jag läser massor av träningsbloggar och följer andra som kämpar på Instagram. Jag kollar teknik på olika övningar, både i bloggar, på Youtube och det finns en uppsjö av bra böcker att läsa. Det finns massor av sätt att lära sig.
Det finns inga genvägar till en god form, massor av träningstid och koll på kosten, det är det som gäller. Inget annat kommer att ta mig till målet.

Jag inspireras också väldigt mycket av Biggest Loser, även om konceptet är extremt så är de fantastiska och jag följer flera av dem som var med där både på deras bloggar och på Instagram. Dock gör de ju så otroligt mycket tid när de tränar, det är kanske inte helt rimligt att man ska hinna med att träna 4 timmar om dagen om man är ensam med barnen på veckorna och jobbar heltid... men såklart hinner man med att träna. Det handlar som alltid om prioriteringar.

Men idag pushade jag mig själv och körde ett killerpass (eller ett Biggest loserpass :-)) på gymmet. Jag började med 500 m uppvärming på löpbandet och sen körde jag på med styrketräning för hela överkroppen.
En blandning av Lofsans kombinationsövningar, kettlebells svingar, axelpressar, plankan, triceps, biceps och mage, rygg. Olika varianter för samma muskel, men större delen av passet jobbade jag 45 sekunder och vilade 10 sekunder, två varv och sen en minuts vila och sen börja om igen. En timme höll jag på och sen var jag helt slut.
Jag fyllde på med vätska och sen joggade jag 6 km på löpbandet, jag låg mellan 8-10 km/h och förbättrade tiden ner till 41 minuter.
Efteråt var känslan kräkfärdig. Men jäkligt nöjd.

Gillar att konturerna av muskler börjar visa sig. Det motiverar mig.

Skön helg med sovmornar och träning

Just vaknat efter en skön sovmorgon. Tanken på morgonträning svävar förbi ibland men jag har inte nått dit. Än i alla fall :-)

I går tog jag svängen förbi gymmet direkt efter jobbet, Sprang intervaller på löpbandet.
Först 2 min på fart 7,8,9 två varv och 1 min på fart 7 och två min på 8,9 resten av tiden. Totalt 30 minuter.
Avslutade med 15 minuter mage- och ryggövningar.
595 kcl.

Helgen blir lugn, Casper har fotbollsmatch i morgon eftermiddag och äntligen är det en hemmamatch.
Jag har två träningspass att klara av, ett konditionspass och ett styrkepass, kanske båda två med kompissällskap. Extra roligt.
För övrigt är det väl bara vanliga tråkiga sysslor som måste göras..

I går såg vi de två sista avsnitten av Biggest Loser, vilka otroliga resultat de gjorde. Helt sanslöst. Man blir helt klart motiverad. Skulle också vilja ha mer tid till träning ;-)

Motivationssvackor och smärta

Det kommer dagar när motivationen inte är så hög, eller kanske tom obefintlig! Dagar när jag tänker att jag bara vill stänga in mig och inte ta mitt ansvar. För visst är det så, att ansvaret för min hälsa är mitt! Jag kan aldrig skylla på någon annan om nåt hamnar i munnen som inte var tänkt att hamna där. Det är jag och bara jag som äter och det är jag och bara jag som gör valen.
Och nu svajar det! Jag börjar se målsnöret för mitt delmål, dvs midsommar, och motivationen ramlade ner ett par hack. Eller ganska många till och med.

Träningen funkar klockrent, skulle utan problem kunna träna mer om tid fanns. Men jag kan ibland önska att jag hade tid och tillgångar som Biggest Loser. Även om de är extrema så är de jäkligt duktiga.
Det är motivationen över maten svajar, det är inte så att jag toklängtar efter vare sig godis eller annat onyttigt, men det känns jobbigt överlag och även när den här strikta perioden är över så betyder inte det att jag ska frossa på nåt sätt, men jag kan inte riktigt sätt fingret på varför det känns tungt just nu. Jag kanske bara måste acceptera att det gör det och bara blunda och fokusera på att se min målbild. Kanske är det enformigheten som gör det tungt.
Men ni vet, ibland önskar man bara att man slapp jobba så hårt och bara en dag kunde vakna och vara framme vid sitt mål... det går ändå väldigt bra just nu, vikten minskar och omfånget minskar.
Men hela tiden är jag medveten om att allt handlar om 80% kost och 20% träning. Det gör att det största fokuset måste ligga på vad jag får i mig. Att det jag äter är bra för mig. Såklart kan jag äta ostbågar för dagsintaget kalorier, men kroppen skulle gråta då och det är inte så bra som byggstenar såklart. Om allt bara hade handlat om träningen så hade jag varit i mål, kanske för länge sen tom. Men det är klart att det är kosten som är det som jag jobbar hårdast med, mentalt! Att lära om och att ta in ny kunskap och omsätta den i praktiken. Att alltid göra mitt bästa för att göra val som är bra för mig. Nyttigt men jobbigt! Jättejobbigt tom, vissa dagar det erkänner jag.

Jag har också lite ont i ett muskelfäste i högerarmen. Inte så att det gör jätteont men tillräckligt för att det inte ska kännas helt ok. Men nu ska jag låta armar och axlar vila en vecka från styrketräning. Jag kommer lägga fokus på styrka för ben, rumpa, rygg, mage och på kondition istället. Men jag gillar inte att ha ont, blir lite tjurig över det, jag vill kunna köra på. Men vet ju att jag måste lyssna på kroppen.

Ser i alla fall fram emot kvällens joggingtur med H :-)


Peppar mig själv och alla andra som kan behöva det !
Kör bara kör!!

Då och nu, en mental träningsresa illustrerad med bilder

Att före- och efterbilder är en motivationshjälp vet nog alla som nån gång bestämt sig för att en gång för alla, ta tag i sin övervikt.
Jag satt och kollade igenom lite bilder, och inser återigen att jag har påbörjat min resa flera gånger men inte fullföljt den. När jag tänker igenom det så kan jag nog komma på flera orsaker.
* Jag har känt att jag duger ändå, åt andra. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra det bara för min egen skull.
* Huvudet har inte varit med. Dvs jag har inte förstått att resan görs mycket mer i huvudet än i kroppen. Man måste hela tiden vara närvarande i sitt agerande. Varför gör jag på ett visst sätt? Varför äter jag när jag mår dåligt? Varför tröstar jag mig med mat? Varför belönar jag mig med mat? Varför "stänger jag av" när jag äter i smyg? När man vågar tänka på de jobbiga sakerna, det är då det börjar hända grejer.
* När saker och ting blivit för tuffa har jag gett upp istället för att be om hjälp.
* Jag har slutat tycka synd om mig själv.
* Jag har insett att det kommer ta tid och jag har accepterat det.
* Jag har insett att det inte går att kompensationsträna. Jag kan aldrig träna så mycket så jag bränner det som jag på väldigt kort tid kan få i mig kalorimässigt.
* Jag har också bestämt mig för att om jag vill och tar ett beslut om att äta godis, ta en pizza eller vad det nu kan vara så står jag för det. Det är ok att göra det nån gång ibland. Bara inte varje vecka. Jag ska inte ha ångest eller dåligt samvete.
* Jag har bestämt mig för att jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att ha en kropp som orkar med mitt liv.

Otroligt mycket handlar ändå om att jag blivit så passionerat förtjust i att träna. Att jag kommit så långt att jag faktiskt inte mår bra om jag inte gör det regelbundet. Det var min dröm och jag är där.
Det är värt att prioritera för att jag också ska må bra. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade tacka ja när frågan om att bli boxningsinstruktör kom. Tänk att man ville satsa på mig! Att någon trodde att jag skulle kunna bli en bra instruktör!
När träningen blev en del av mig, en del av mitt liv så blev det lättare att träna även de dagar jag egentligen ville ligga på soffan och äta en stor chokladkaka. Jag har aldrig ångrat en sekund.

Viktmål eller måbramål?

Jag som är mitt uppe i den för mig, stora resan, tänker naturligtvis jättemycket på mitt mål. Men när jag får frågan om vad som är mitt mål och vad mitt viktmål är, så har jag inga svar.
Eller, nu ljög jag. Jag vet vad målet är men jag vet inte vad viktmålet är.
Målet är att vara stark, vältränad och känna mig nöjd med min kropp. Att orka genomföra den träning jag tänkt mig, att orka åka 10,000 fallhöjdsmeter slalom på en och samma dag (check på den!), att hänga med barnen. Att kunna gå in i en vanlig affär och köpa ett par vanliga byxor eller en vanlig tröja. Alltså, inte behöva leta stretch och tält. Om det sen står M, L eller XL är väl egentligen oväsentligt men att ständigt prova kläder som inte passar för att man är för tjock? Nej, det är inte kul nånstans faktiskt.
Jag vill också kunna ha på mig tajta träningstoppar. För att jag tycker att det är snyggt och för att det är skönt att träna i.
Att inte ständigt behöva tänka på hur jag ser ut. När jag går, står, sitter eller ligger. Det är så enormt energikrävande och att alltid vara missnöjd dödar. Långsamt. Jag tänker inte tillbringa resten av mitt liv med det. Jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med en kropp som orkar göra det jag vill göra, kroppen ska inte vara min begränsning. Ibland kan jag tänka att jag borde ha gjort det här för 10 år sen. Men allt har en mening och det att tänka bakåt kommer knappast leda mig framåt.

Jag jobbar mycket med mina egna känslor och tankar kring min kropp och kring mitt mående. Att våga säja att ja, jag är stark och ja, jag är faktiskt hyfsat vältränad idag. Även om den som ser mig för första gången kanske inte skulle tro det. Men att vara hälsosam, stark och sund sitter inte i kilona. Bara för att du är smal så betyder det inte att du är sund.
Jag fick en sån fin komplimang av en kvinna för några veckor sen. Hon frågade hur jag mådde och när jag svarade tack jag mår bra så sa hon. Ja, jag ser det! Du ser pigg och fräsch ut! Du ser alltid så glad ut numera! Jag är såklart inte alltid glad men jag är gladare. För att jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande inget fast jobb och oroar mig fortfarande för hur hösten ska bli men jag är glad och jag tänker att det ordnar sig. Det handlar om min mentala inställning, till mig själv och till livet.

Men viktmål då? BMI och sånt? Att BMI är ett väldigt dåligt sätt att mäta en sund kropp på kan vi väl alla vara överens om. Problemet är väl att hälsovården inte vet hur de ska göra annars, det är så enkelt att mäta BMI. Att man sen med blotta ögat kan se musklerna och vet att muskler väger mer än fett, det är liksom strunt samma. BMI är för högt, du borde gå ner några kilon.
Visst kan jag plocka en siffra som låter bra, en vikt som jag inte haft på 20 år kanske. Men jag kommer inte att göra det. Jag kommer att fortsätta jobba med min kropp, fortsätta jobba på att få en bättre kondition och muskler som är ännu starkare. Sen får vi väl se vad vågen stannar på.
När jag skriver det där så inser jag också att jag har mycket mentalt att jobba med, det är lättare sagt än gjort. Det är så mycket som kretsar kring siffrorna. Tidningsrubriker och nätet svämmar över av viktsiffror. Varför är siffran så viktig för oss? Varför är det så viktigt att vågen visar 63 och inte 65? Frågor att fortsätta fundera på.
Jag ska hitta känslan. Min känsla. Jag hade den i lördags, efter intervallpasset på gymmets löpband på 5 km och nån timme senare så joggade jag hem. Ytterligare 5 km. Då var känslan oövervinnerlig!

Så svaret på frågan är; Jag väljer måbramål.

Det där med att prioritera igen då

Ramlade av en slump in på en blogg som heter "Alla kan träna"

Där skriver Ida om träning. Älskade hennes korta inlägg om Att prioritera. Sant och rätt likt det jag själv skrev för en tid sen. Det kan du läsa här.

Det heter inte ”hinna”, det heter ”prioritera”. Det heter inte ”jag ska försöka hinna”, det heter ”jag ska prioritera om”. Det heter inte ”jag hann inte”, det heter ”jag prioriterade inte det”. Man hinner det man vill. Hinner jag så hinner du. Idag har jag prioriterat två träningspass. Skäms inte för de prioriteringar du gör utan stå för dom. ”Jag har inte prioriteriat träning de senaste tre åren” är mer ärligt än ”jag hinner inte träna”. Mer ärligt mot dig själv.

Gillar Idas blogg, blev otroligt inspirerad av hennes resa mot ett hälsosamt liv och hur hon lever idag. Med fem barn och träning nästan varje dag. Lägger in den i favoriter och följer henne framåt.

Tacksam mot min kropp

De sista dagarna när jag har tränat, så har jag fyllts av en sån tacksamhet mot min kropp, vet inte hur jag ska förklara riktigt. Men jag kör hårt och känner adrenalinet pumpa genom kroppen och kroppen svarar genom att jobba ännu hårdare. Kroppen gör det hjärnan säjer åt den att göra helt enkelt. För en del är det så självklart men för mig har det definitivt inte alltid varit så. Det är en enorm begränsning att känna att kroppen inte orkar det huvudet vill.
Glädjen och känslan som infinner sig när jag inser att jag kan, jag orkar och jag vill mer är obeskrivlig!

I kväll har jag instruktörsklasser på TOKA. Styrketräning för hela slanten! Ska utmana mig själv genom att välja en tyngre hantel och lägga på lite mer vikt på skivstången :-)