Då och nu, en mental träningsresa illustrerad med bilder

Att före- och efterbilder är en motivationshjälp vet nog alla som nån gång bestämt sig för att en gång för alla, ta tag i sin övervikt.
Jag satt och kollade igenom lite bilder, och inser återigen att jag har påbörjat min resa flera gånger men inte fullföljt den. När jag tänker igenom det så kan jag nog komma på flera orsaker.
* Jag har känt att jag duger ändå, åt andra. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra det bara för min egen skull.
* Huvudet har inte varit med. Dvs jag har inte förstått att resan görs mycket mer i huvudet än i kroppen. Man måste hela tiden vara närvarande i sitt agerande. Varför gör jag på ett visst sätt? Varför äter jag när jag mår dåligt? Varför tröstar jag mig med mat? Varför belönar jag mig med mat? Varför "stänger jag av" när jag äter i smyg? När man vågar tänka på de jobbiga sakerna, det är då det börjar hända grejer.
* När saker och ting blivit för tuffa har jag gett upp istället för att be om hjälp.
* Jag har slutat tycka synd om mig själv.
* Jag har insett att det kommer ta tid och jag har accepterat det.
* Jag har insett att det inte går att kompensationsträna. Jag kan aldrig träna så mycket så jag bränner det som jag på väldigt kort tid kan få i mig kalorimässigt.
* Jag har också bestämt mig för att om jag vill och tar ett beslut om att äta godis, ta en pizza eller vad det nu kan vara så står jag för det. Det är ok att göra det nån gång ibland. Bara inte varje vecka. Jag ska inte ha ångest eller dåligt samvete.
* Jag har bestämt mig för att jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att ha en kropp som orkar med mitt liv.

Otroligt mycket handlar ändå om att jag blivit så passionerat förtjust i att träna. Att jag kommit så långt att jag faktiskt inte mår bra om jag inte gör det regelbundet. Det var min dröm och jag är där.
Det är värt att prioritera för att jag också ska må bra. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade tacka ja när frågan om att bli boxningsinstruktör kom. Tänk att man ville satsa på mig! Att någon trodde att jag skulle kunna bli en bra instruktör!
När träningen blev en del av mig, en del av mitt liv så blev det lättare att träna även de dagar jag egentligen ville ligga på soffan och äta en stor chokladkaka. Jag har aldrig ångrat en sekund.