Mina tankar om livsstilsförändringar

Har ni läst Lofsans inlägg om hållbar livsstil? Om inte så kan ni läsa det här http://www.lofsan.se/hallbar-livsstil/.

Jag tänker också så. Att mina förändringar, så långt det är möjligt, är såna som jag ska kunna leva med hela mitt liv. Inte en förändring som att jag tar bort sockret under en period, utan att jag varje vecka planerar min träning och lägger upp mål med den och att jag hela tiden har en tanke med vad jag äter. Det jag äter ska så långt det är möjligt och ibland rimligt, vara bra bränsle för min kropp. Min kropp är redan lite sänkt med tanke på min hypotyreos och bara det gör att jag måste inse att det tar tid att komma dit jag vill, även om jag är på god väg.
I praktiken betyder det att jag försöker äta bra till 90% och har 20% som är lite sämre eller vad man nu vill kalla det. För mig är det hållbart i längden. Jag vill inte dieta hela mitt liv, jag vill leva. Och jag vill också leva på ett sätt som min kropp mår bra av, så att kroppen orkar med de saker jag vill göra. Men visst, vissa perioder så kör jag hårdare, både med träning och kost och andra perioder saktar jag farten. Men jag slutar aldrig. Hänger ni med? Jag slutar inte träna under långa perioder, jag överäter inte under långa perioder och med långa perioder menar jag månadsvis, inte ett par veckor över jul och nyår. Förr kunde jag viktväkta i tre månader för att sen äta enligt gamla vanor i sex månader. Jag shakade Cambridge i sju veckor och rasade 11 kg. När kuren var slut fortsatte jag äta som innan. För att jag inte hade nån plan, för att jag inte förstod att det jag gjorde var att sätta mig själv på svältkur. Det enda som hände var att jag gick upp ett par kilon till. Shakes som hjälpmedel eller kickstart med en efterföljande plan javisst, men inte som quickfix.
Det finns ingen quickfix och ingen genväg till en stark och välmående kropp och själ.
Nu bygger jag jag sakta men säkert upp en kropp med mer muskler, mindre fett och bra kondition. Jag har ett hjärta som är starkt och uthålligt.

Sommaren 2010.

På väg hem från Cypern. Svettig, otränad och mår skit inombords.
Byxor från Kappahl strl 54.

Hösten 2013.

Pigg, glad, lättare och hyfsat vältränad.

Klänning från Indiska i en "normal" XL

Bild då och nu

Augusti 2012 vs December 2013

16 månader mellan bilderna och 3 klädstorlekar. Sakta men säkert jobbar  jag mig i bättre och bättre form. Jag har ingen brådska, jag hänger med psykiskt, huden hinner med och det blir lättare att hålla vikten sen. Men jag ska bli lite lättare, det betyder mer ork i löpningen och all min träning, och att jag kommer trivas ännu bättre i både träningskläder och finkläder :-)

Det är en väldigt skön känsla att handla kläder i vanliga affärer och framför allt att inte vara hänvisad till "big"-avdelningarna. Det är skönt att kunna dra på en klänning och tycka att man faktiskt ser helt ok ut, det är inte helt självklart. Dock kan jag sörja lite att den fina klänningen från Bondelid är för stor ;-)  

Tjock, smal eller fit/strong is the new skinny

Jag läser Saras blogg dagligen. Klokheter från en tjej som förmedlar precis den träningsglädjen som jag också vill försöka få andra att känna. Den där enorma glädjen jag kände när jag gick i mål i Tällberg, 10,5 km löpning i 33 graders värme. Glädjen när jag fick min första gruppträningsinstruktörslicens. Glädjen igår, 2 1/2 timmes träning i grupp. Först instruktörsklass och sen haka på kollegans klass bara för att det är så vansinnigt roligt! Alla kan träna!

Jag tycker som Sara, att storleken inte har med träningsglädjen att göra. Att man kan, om man vill, oavsett vad vågen säjer. Det sitter i huvudet, att man liksom måste vara som alla andra för att duga. Men det är inte så. Vi måste våga ta för oss och inte bry oss om vad andra tycker!

För visst förstår jag, att precis som hos Sara, finns det de som följer mig, som undrar varför jag inte är smal (vad är smal egentligen?) och/eller varför jag går ner så långsamt i vikt.
Jag som tränar så mycket. Och ja, det gör jag. Jag tränar mycket. Men det finns två faktorer som avgör. Dels min hypotyreos som gör att ämnesomsättningen är seg, men också att jag inte är tillräckligt noga med kaloriräkningen. Jag äter bra men mindre bra ett par dagar i veckan. Men när jag räknar och är noga, så går jag ner i vikt, stabilt. Nu undrar du varför jag inte bara gör det? Jo, för att för mig är den här resan numera ett livsmål. Jag har gått ner så pass mycket i vikt redan, att vikten och kroppen inte längre är ett hinder, inte i min vardag och inte i min träning. Det är inte längre prio 1. Prio 1 är att träna och känna glädjen!
För jag orkar springa 13 km trots att jag är överviktig, jag orkar springa motionslopp, jag orkar cykla och jag orkar åka 10,000 fallhöjdsmeter slalom på en dag. Jag orkar inte bara, jag är stark och njuter av min träning och mina utmaningar. Man måste inte vara smal för att vara stark och orka. Jag ska gå ner några kilon till, men jag har ingen brådska. Det får ta den tid den tar, för det viktiga för mig är att vara hälsosam och sund. Jag tycker att det är beklämmande när vågen tar över, när vågen är det som ska styra om vi får vara lyckliga eller inte. Lika beklämmande är det att bli bedömd utefter hur man ser ut.

Läste ett gammalt inlägg i Saras blogg idag, det handlar om just det här. Att vara tjock men ändå träna.
Sara, du är en fantastisk förebild!

http://www.traningsgladje.se/2011/12/varfor-ar-jag-tjock/

Löpare? Jag?

Från och med nu så tänker jag säja att ja, jag är en löpare. Det är bara i min hjärna som jag själv har skapat en bild av hur en löpare ser ut, och att jag inte passar in där. Nu bestämmer jag mig för att det gör jag visst. För att jag älskar att springa och för att jag kan springa och orkar springa. För att jag har hittat en känsla i löpningen som jag inte hittat nån annanstans. En känsla av frihet och en känsla av styrka. För även om det är skitjobbigt, även om svetten sprutar och det gör ont i kroppen, så är känslan efter passet oslagbar. På 6 månader gick jag från att orka springa knappt två minuter i taget till att springa mitt första lopp. 10,5 km i 33 graders värme. Oerhört stort för mig. Efter 8 månader av regelbunden löpning har jag sprungit ytterligare ett lopp, i fjällterräng. Lika stort denna gång.

Nu springer jag efter ett uppgjort schema i 6 veckor med Röhnisch Running School, ett schema gjort av Lofsan och Ida "Alla kan träna" med målet att klara milen. Det gör jag redan, men min målsättning är att, med lite hjälp, bli starkare och så smånigom klara milen under 60 minuter.  

Jag kommer naturligtvis fortsätta med alla delar i min träning. Gymma, cykla, gruppträning, skidåkning på både längden och tvären. För att det är så roligt och för att det utvecklar mig. 

Även om en del bitar i mitt liv suger just nu, så har jag ändå min familj och jag har min träning. 

Inget kan ta ifrån mig träningsglädjen.

Jag kommer alltid minnas känslan när jag och Helena klarade Tällbergsloppet. Tårar och glädje.

Två år och nästan 30 kg senare

Värt allt.