Löpare? Jag?

Från och med nu så tänker jag säja att ja, jag är en löpare. Det är bara i min hjärna som jag själv har skapat en bild av hur en löpare ser ut, och att jag inte passar in där. Nu bestämmer jag mig för att det gör jag visst. För att jag älskar att springa och för att jag kan springa och orkar springa. För att jag har hittat en känsla i löpningen som jag inte hittat nån annanstans. En känsla av frihet och en känsla av styrka. För även om det är skitjobbigt, även om svetten sprutar och det gör ont i kroppen, så är känslan efter passet oslagbar. På 6 månader gick jag från att orka springa knappt två minuter i taget till att springa mitt första lopp. 10,5 km i 33 graders värme. Oerhört stort för mig. Efter 8 månader av regelbunden löpning har jag sprungit ytterligare ett lopp, i fjällterräng. Lika stort denna gång.

Nu springer jag efter ett uppgjort schema i 6 veckor med Röhnisch Running School, ett schema gjort av Lofsan och Ida "Alla kan träna" med målet att klara milen. Det gör jag redan, men min målsättning är att, med lite hjälp, bli starkare och så smånigom klara milen under 60 minuter.  

Jag kommer naturligtvis fortsätta med alla delar i min träning. Gymma, cykla, gruppträning, skidåkning på både längden och tvären. För att det är så roligt och för att det utvecklar mig. 

Även om en del bitar i mitt liv suger just nu, så har jag ändå min familj och jag har min träning. 

Inget kan ta ifrån mig träningsglädjen.

Jag kommer alltid minnas känslan när jag och Helena klarade Tällbergsloppet. Tårar och glädje.