I dag kom det svart på vitt. Uppsagd pga arbetsbrist. Efter 14 år är jag ändå sist på den där LAS-listan.
Föll hundra meter rakt ner igen.
Eftersom jag vet att det surrar en massa snack på byn så känns det som att det är lika bra att vara öppen med vad som sker.
Men ingen behöver tycka synd om mig, men tänk gärna på mig om ni hör om nåt jobb som skulle kunna passa mig.
Läser det här om och om igen
Att vara stark
Tankarna snurrar och snurrar, vad ska jag göra, vad vill jag.
Drömmar och planer, 14 år är lång tid, det kanske är dags?
Allt som sker sker av en mening. Visst är det så?
Kommer att nyttja sociala medier, kontakter och vänner för att tala om jag finns.
Om sex månader kommer jag att ha ett nytt jobb, ett roligt jobb som jag kommer att älska. Det finns inget annat i min värld.
"What doesn't kill you makes you stronger
Stand a little taller
Doesn't mean I'm lonely when I'm alone
What doesn't kill you makes a fighter"
Jag blev också uppsagd pga arbetsbrist. Efter 10 år på samma ställe. Vad gör man? Vad sker nu? Vad vill jag?
SvaraRaderaTusen frågor men inga svar. Men, så hände det. Jag hittade ett jobb, min första anställningsintervju någonsin. Och jag fick jobbet. Jag hade tur. Men vad dåligt jag mådde innan dess. Nu trivs jag jääte bra på mitt nya ställe. Och det var det bästa som kunde hänt mig. Så, ja, att allt har en mening, tror jag starkt på. Lycka till!
//U
Tack U för ditt stöd!
Radera